konstigalilian

När alla andra bloggar om Midsommar bloggar jag om Påsken som var. Det är så det blir när man har mycket att blogga om. Smällar man får ta. Jag hoppas det är okej för er.. 
Här i USA firas Julen som ni vet på en söndag och inte på en lördag som vi europeer är vana vid. Samma sak gör dom med Påsken. Så på söndagen runt klockan tolv mitt på dagen åkte vi hem till Eric's mamma och pappa som stod som värdar för Påskfestligheter.

Väl framme hos farmorn och farfarn blev det kramkalas på gräsmattan mellan mig och mina pojkar. Det blev många kramar allt som allt under dagen för vi hade saknat varandra under veckan då jag var i väg på äventyr.

När hela skaran med gäster anlänt invigde barnen firandet med en Egg Hunt i den soliga trädgården.

Påskharen hade varit rysligt slarvig och tappat bort en massa ägg så gott som överallt. 

Tur att grabbarna var skickliga äggletare!

Ett ägg hade hamnat högt upp i fåglarnas matplats. Så pass högt att Viggo fick ta lite hjälp av sin farfar. 

Fast Viggo avslöjade klart och tydligt att han ska äta massor med spenat så att han kan nå upp helt själv nästa år. 

Medan barnen letade reda på äggen stod några av de vuxna och kacklade i trädgården. 

Nu sjutton får ni hålla i er för här kommer det en rad med bilder från besöket på Country Music Hall of Fame i Nashville.

Tre våningar proppade med viktig musik kuriosa.

Så här kunde grejerna se ut förr i tiden när dom spelade in musik. 

Den här bilden är till min svåger Tonye. Han gillar radios av den här typen. 

Kläder från mycket kända personer och legender. 

Som Jerry Lee Lewis skjorta till exempel. Mäktigt! 

Så genom morgonen vi gick...

Genom staden som, trotts skyskrapor och sånt, är lantlig värre till atmosfären...

Genom Music City Wak Of Fame...

Genom stjärnan tillägnad Elvis och många många fler...

För att slutligen komma hit. Country Music Hall of Fame and Museum. 
Vad som fanns på insidan kommer jag visa er i nästa inlägg...

Ett fyrfaldigt leve till min svåger Johan idag! En människa som funnits i familjen jag tillhör nästan precis lika länge som mig, till och med ungefär två månader längre på ett ungefär. Att vi tillhör samma familj, det är jag himla glad över ska ni veta!

Efter en lång natt tillsammans med latjo lajvarna (som jag valt att kalla dom) och kissnödiga människor slog klockan äntligen 6:00 och Dunkin Donuts öppnade för dagen! Äntligen kunde jag nu väcka Liina och berätta att det var dags för frukost. Så i ett nyvaket Nashville tog våra trötta fötter en promenad mot Americas favorit kaffeställe nr 1.

Jag var hungrig som ett troll så jag köpte mig två stora bagels och en kopp kaffe med hasselnötsmak.

Sen satt vi där, halft döda, i väntan på att resten av staden skulle vakna till liv. Då vi hade några timmar av väntan på oss så hann jag med att köpa mig en kopp med varm mintchoklad också. Mycket för den goda smakens skull men det var sockerkicken jag främst var ute efter. Plus att det var lite ofint av oss att bara sitta där i flera timmar och utnyttja Dunkin på sittplatser, i väntan på att stan skulle vakna, utan att köpa något mer. För Liina och jag är då verkligen inte såna som utnyttjar lokaler. Nej nej, absolut inte!..lalala...

Runt klockan 9 fick vi nog av att häcka inne på DD och istället började vi att gå mot den delen av staden där vårt nästa mål befann sig. Stadens stoltet, Country Music Hall of Fame and Museum! Det stället öppnade inte försen 10 så vi hade gott om tid på oss att strosa runt, och på vår morgonpromenad genom Nashvilles gator stötte vi givetvis på en gitarrstaty som denna.

Efter att vi suttigt och väntat in notan som alla restauranggäster utom vi tycktes få, till och med de gäster som kom efter oss i ordningen, och efter att vi bestämt oss för en springnota råkade vi springa på något underligt som visade sig bli väldigt bra för oss. Jag ska förklara lite bättre...

Till vår glädje fick Liina och jag se att det pågick något nattligt event inne i en stor konferensbyggnad, som låg granne med ett hotell. Vi beslutade oss för att försöka gå in och kolla läget och se i fall det fanns någon möjlighet för oss att spendera natten i konferensbyggnaden, i smyg. Jag lade märke till att man var tvungen att ha ett biljettband runt handleden för att komma in, men eftersom det inte kostar att försöka planka in så tipsade jag Liina om att rulla ner ärmarna på jackan för att göra ett försök (kriminella som vi nu var). Med raka ryggar och täckta handleder gick vi förbi ordningsvakterna i svarta kostymer som stod och såg viktiga ut vid entrén. Vi kom in utan några som helst problem. Utan att bli stoppade och utan att dom ens sa något till oss. Vilket jag tyckte var mycket märkligt, av ordentliga män som tror sig vara viktiga, i kostym. Än mer märkligt tyckte jag det var att vi inte blev stoppade, och utfrågade vad just vi gjorde där, när vi väl kom in och fick se vad det var för typ av event...


Freakshow!!! Eller, nu tog jag i. Det var ett event för lajvare! Rollspelare. Ni vet såna som klär ut sig till fantasifigurer, pratar fantasispråk och som leker att dom lever i ett tv eller dataspel typ. Hur sjutton kunde Liina och jag komma in där utan att bli frågade om vi hamnat rätt?! Med tanke på att vi, i stort sett, var dom ända som inte var utklädda(uppklädda?). Nåja. Vi svalde det ganska snabbt och istället satte vi oss ner för att spana in läget och se vad det egentligen var som försegick. Folk var galna. Den ena efter den andra i lustig peruk och än lustigare kläder pratade i trans om enhörningarnas förintelse, rymdens möjligheter och jordelivets återkomst samtidigt som många av dom höll i hemmagjorda låtsasvapen gjorda av toalettrullar. Jag hade svårt att hålla mig för skratt. Vart i hela världen hade vi hamnat? Var detta Guds straff för springnotan? I så fall måste jag tacka honom. För ett mer underhållande straff får man leta efter! Hur som haver. Vid det här laget var Liina och jag riktigt trötta. Speciellt Liina då hon verkligen behöver sova. (Hon är precis som en liten tant när det gäller sömn. Hon måste få sova. Medan jag som ni vet kan stanna uppe hur länge som helst men fortfarande vakna runt 8 snåret på morgon. Så det är alltså oavgjort i det där med pensionärsanklagelser när det gäller just Liina och mig. Lika mycket tant båda två. High 5!) Sova var det ja. Eftersom jag vet hur viktig sömnen är för Liina så kom jag på en himla massa bra idéer för just sovställen..



Det första stället vi provade att sova på var gömda under en trapp. Dock kunde vi endast stanna under trappen i ca 15min innan vi blev påkomna av en kvinna som jobbade med eventet. Som svar på frågan till vad vi höll på med mummlade jag till henne att vi låg där och vilade upp oss i väntan på att gå till "space" (då jag tidigare hört några lajvare pratat om att dom skulle till en sal för att delta i "Project Space"). "Okej, ha det så kul" blev kvinnans svar och vi kunde andas ut. (Dock än en gång lite bittra över att hon trott att vi var två lajvare..) Men under trappen ville vi inte stanna. Därför tyckte jag nu att vi skulle förflytta oss till ett genialt ställe. Under borden med dom långa svarta dukarna! Det var så att det fanns en lång rad med ett femtiotal uppradade bord med långa svarta dukar i en våning av trapphuset och jag uppmanade Liina om att välja ett av borden som sovställe medan jag själv kröp under ett bord för att ta en liten tupplur. Liina blev nervös. "Psst! Lilian, kom upp igen. Lilian. Vad gör du? Kom upp" Men jag låg kvar. I ca 20 minuter låg jag kvar. Tills en städande man med en kvast började sopa under just den sektionen med bord som jag låg under...


Och här kom mina Spindelmannen skills till användning! Jag lyckades slingra mig ur situationen och mannen med kvasten finfint. När mannen sopade på ena sidan av bordet tog jag och rullade ut på golvet av andra sidan bordet. Sedan låtsades jag, sittandes ner på huk, att knyta mina skosnören. Dock kom jag i samma sekund på att jag hade mina nya boots utan snörning på mig så jag kände mig lite som en idiot. Men det viktiga i det hela var att mannen med kvasten inte hade sett mig komma fram ifrån bordet vilket jag lyckades med. 10 meter ifrån detta satt Liina på en stol och försökte hålla inne ett asgarv. Hon hade sett allt och hon erkände att hon tyckte det varit skitkul samtidigt som hon varit skitnervös. Själv är jag för trög för att bli nervös. Kanske för att allt alltid verkar lösa sig på ett eller annat sätt för mig? Hur som helst. Efter min första slummer under bordet övertygade jag Liina om hur bekvämt det var att slummra under borden då det både var mörkt och mjukt, på grund av det svarta duktyget och heltäckningsmattan som täckte golvet. Liina, vars ögon nu stod i kors, blev lockad till att prova så vi kröp under ett varsitt bord för lite god och välbehövlig sömn. Denna gång kunde vi sova i ca tjugo minuter för efter det märkte vi att lokalens trapphus och alla salar började att tömmas på folk. Klockan var nu strax innan två på natten och det verkade som att eventet började nå sitt slut.

Attans! tänkte vi. Men det var bara att börja leta sovställe på nytt. Denna gång vandrade vi över till grannbyggnaden, som var ett hotell. Men inte för att checka in i något rum. Nej nej, sånt kostar ju pengar och vi hade ju lyckats klara oss bra från just betalning så varför bryta ett vinnande koncept? Vi resonerade helt enkelt som så att personalen i receptionen inte skulle reagera så mycket om vi slank in, för att leta gömställe, då det fanns gott om utklädda lajvande gäster att fästa blicken på istället för att lägga märke till oss. (Många av lajvarna verkade nämligen spendera sin natt på hotellet). Så Liina och jag smög helt enkelt än en gång med raka ryggar, vilket är viktigt om man inte vill bli påkommen, in till damernas...

Blev det någon sömn då? Inte för min del för jag tog självmant på mig rollen att sitta vakt. Liina där emot. Hon intog den här positionen och med den lyckades hon att sova i ungefär två timmar. Hon satte sig ner, lade sjalen över huvudet och så slocknade hon på två sekunder. Tur att jag hade toaletter nära till hands för jag var nära att kissa på mig av det! Och undrar ni om det var svårt för mig att hålla mig vaken är svaret absolut inte! Visst, jag var trött men varje gång jag sneglade åt Liinas håll och fick se henne sitta och sova så här så piggnade jag till av ett asgarv!

PS. Är inte Liina utsökt lik Joppe i "rädda Joppe, död eller levande" där hon sitter? 

Vi gick ju som sagt runt för att leta upp ett bra matställe. Våra kriterier var bra meny och bra musik. Varken Liina eller jag är stora fan av modern countrymusik så vi var lite kräsna.

Vi sprang bort från stadens huvudgata för att gömma oss en stund och för att inse vad vi faktiskt hade gjort. Vi hade stuligt mat. Stuligt! Inte nog att vi var utan boende för natten, vi betedde oss som dom värsta kriminella luffarna någonsin! Fy fabian vad dåligt av oss men samtidigt så himla kul och bra så att jag inte ångrar ett dugg. 
Och man brukar ju säga att allting har en mening och det tror jag stenhårt på. För det var så att vi lyckades springa i från vår nota till ett ställe som vi kom att ha stor nytta av... 

(PS. Bilden av "The Legends Corner" har ingenting med stället vi kom att ha stor nytta av att göra. Det är bara en känd pub som vi kom att besöka senare på natten och som även är väldigt känd. Gå dit om ni någon gång åker till Nashville vetja).


Till Mamma och Pappa. Jag vet att detta var dumt men eftersom jag inte känner någon ånger för detta kan jag inte be er om förlåtelse för mitt rebelliska uppförande. Till mitt försvar vill jag dock informera om att restaurangen var smockad på folk så dom gick nog inte med någon större förlust i och med vår springnota. Och snälla ni. Vad ni än gör  -skvallra inte till Jultomten om vad jag gjorde! För vad är en jul utan julklappar! Så vill jag säga att jag Älskar Er också. Och så vill jag bara säga att jag inte är det minsta arg på er, för jag vet att ni gjorde det bästa i försöket att uppfostra mig. Puss ♥

När vi nu lämnat ifrån oss resväskora blev allt så himla mycket lättare. Det var skönt att slippa konka på dom och nu kunde vi gå i butiker utan att vara nervösa över att vi skulle riva ner en massa varor.

När butikerna stängde igen runt 21-22 (sen va!) snåret gällde det för oss att bestämma oss för vart vi skulle äta. Det gällde för oss att fylla på rikligt med energi då vi visste att vi var tvugna att hålla oss vakna hela natten. Om vi lyckades hitta ett bra matställe, det kommer jag avslöja i nästa inlägg...

Nu känner jag på mig att det kommer bli lite rörigt så det gäller för er att hänga med...
Liina och jag landade i Nashville under fredagseftermiddagen. Liina, jag och våra två resväskor på hjul. Dom där resväskorna blev lite till ett bekymmer då vi var tvugna att släpa runt på dom då vi valt att inte förhandsboka något hostell som vi kunde lämna av dom på. Liina och jag hade nämligen bestämt oss för att strunta i boende och stanna uppe hela natten! Dock hade vi hoppats på att det skulle funnits någon möjlighet att lämna väskorna i några hyrskåp med lås eller så på flygplatsen men icke sa nicke. Att behöva gå runt och dra på ett par resväskor över natten i en storstad där det kan finnas banditer var vare sig smidigt eller smart. Så där hade vi ett litet bekymmer. Men bekymmer är till för att lösa tycker jag och därför bekymmrade det mig just inte så mycket. Istället övertalade jag Liina om att allt skulle fixa sig och så bar det iväg på stöveljakt. 

För jag hade som mål att köpa mig ett par cowboy boots under mitt besök i Nashville. Extra påtagligt blev det att jag ville ha ett par boots från just där när jag såg att det verkligen var så att gatorna kryllade med cowboys! Jag som trott att det där med cowboys mer var en överdriven sak som man föreställer sig kan finnas på platser som Nashville. Att man kanske skulle se en och annan men så var inte fallet. Fallet var som så att det var cowboys överallt. Cowboys med smuts under naglarna, boots, solbrända nackar, muskelösa armar och hatten på. Och mitt i stan höll dom till, kan ni tänka. På fredagskvällarna kommer bönderna till stan för att svänga loss fick vi höra. Och det ska jag säga er. Jag har aldrig varit i en stad där jag känt det som att jag varit på landet tidigare än under mitt besök i Nashvill. YeeHaaw!

Bland annat gick vi i den här mannens butik. Cowboy Blue är hans namn. Han vart, som ni kanske kan se, stormförtjust i mig. Varför vet jag inte riktigt. Jag var mest pratglad och det verkade han gilla. Han visade mig statyetter och priser han vunnit och utnämningar han fått genom sitt liv som cowboy. Så visade han mig sin lilla hund och så gav han mig en bild på sig själv när han deltog i ett rodeo mästerskap i Florida på 70-talet och som han vann. Tydligen är han en kändis i cowboy-kretsarna om man ska tro hans ord och det gör jag förstås. (PS. Om ni nu tycker Blue's namn är lite roligt så kan jag avslöja att jag gjorde bort mig angående det. I början av Blue's och min konversation (innan han hade blivit så där kramigt intim med mig som på bilden) frågade jag honom om rekommendation till en bra restaurang. Han mumlade på något med sin söderdialekt som jag uppfattade som "oh yeah go'ain eat at??and order some bbq??ribbs?? and the name is Blue" Alltså uppfattade jag hälften av det han sa ungefär. Jag låtsades dock som att jag hade förstått allt och sa tack. Efter det sa han "What's your name girl?" Jag sa Lilian och frågade om hans namn tillbaka. Han svarade "Blue" och vet ni vad jag sa då? Jag sa "No, your name. Not the restaurant". Och vet ni vad han sa då! "Blue is my name and not the name of the restaurant" Oups! Jag sa "Oh, I am sorry. Wow that's a pretty name you got there Blue". Så skrattade vi gott båda två. Han berättade om förklaringen till sitt namn som kommer från hans far som var en indian. Blue är 50% indian men 100% cowboy sa han. Nog för att jag är usel på matte men denna gång tror jag att det är Blue som är ute och cyklar..Den där missuppfattningen som uppstod med namnet påminner mycket om det här (spola fram till 3:49). Och så tyckte jag att Blue var en kopia av Jerry's, i Tom&Jerry, farbror. Kolla bara här så ska ni få se!)

Tyvärr så var det inte i Blue's butik jag hittade mina boots utan det var här. Japp. Jag fick tag i ett par! Egentligen hade jag velat haft ett par med färgglada blommor men eftersom alla par som jag såg med just blommor på var, i min smak, för mesiga i färgerna blev det ett par enfärgade bruna istället. Inte lika roligt kanske men attans så snygga. Synd nog har jag ingen bra bild att visa er och det är ju lite tråkigt men ni får säkert se dom någon gång när jag har på mig dom i framtiden skulle jag tro. 

Mina stövlar kan jag inte visa men den här stöveln kan jag visa er. Jag bad mannen som sålde mina boots till mig att visa mig dom dyraste bootsen han hade i affären och det var dom här. Hundra procent handgjorda i äkta krokodilskinn. Dom kostade ♣ vill jag lova. 

Så visade mannen mig dom här bootsen också som är så dyrbara att dom inte ens är tillsalu. Dom har tillhört en känd countrysångerska som jag inte har en aning om vem det är. Hon köpte bootsen i mannens butik. Jag tänkte dock fråga mannen om hon inte var nöjd och om det var därför hon gav tillbaka bootsen till affären. Men eftersom han var så stolt över att ha hennes boots i butiken så var jag tyst om den saken. Men håll med om att det är lite konstigt att hon skänkte tillbaka något som hon köpt där. Dålig reklam skulle jag vilja påstå. 

Mannen var så stolt över sin monter med kändisens grejer. Föresten så är det tydligen många kända countrymusiker som köper sina boots från mannen. Dolly ska visst ha sig ett och annat par hemma i sin garderob bland annat. Och nu har även kändisen Lilian Kirchsteiger köpt sig ett par så det kan han lägga till på sin kändislista. 

Men! Vad är nu detta? Samma bild två gånger? Vänta. Det kommer en förklaring..
Minns ni att jag nämnde att vi hade bekymmer kring vart vi skulle förvara väskorna under natten? Minns ni även att jag sa åt Liina att vara lugn för att Lilian kan precis allt här i världen? Allt utan slalom förstås, för det har jag aldrig försökt. Men om jag någon gång testar så kan jag säker det med ska ni se /Lilian på Bråkmakargatan.  
Efter att jag köpt mig mina boots sa jag till Liina att "Nu ska vi gå tillbaka till Blue och då kommer jag dra till en liten nödlögn och det du behöver göra är att hålla med mig. Okej?" Liina gick med på planen. Väl tillbaka hos Blue (inte nog med att jag just precis skulle till att ljuga honom rätt upp i ansiktet med min lilla nödlögn, jag kom tillbaka till hans butik med ett par boots inhandlade från en konkurrent. Lilian lilian lilian...) sa jag så här på ett ungefär "Haodi Cowboy! Jag tänkte be dig om en tjänst fast innan du svarar vill jag att du ska känna dig fri till att säga nej. Jo så här är det. Våra kompisar som vi ska bo hos i natt kommer snart och hämtar oss. Dom kommer direkt från flygplatsen och har hela bilen full med passagerare och bagage så våra väskor kommer inte få plats. Dom bor cirkus fyrtio minuter här ifrån så det skulle underlätta om dom slapp att åka två gånger..." längre än så hann jag inte innan Blue sa "Lämna väskorna här och hämta dom imorgon vetja! Inga problem!" Så tog han väskorna och ställde dom bakom kassadisken och sa "Då ses vi imorgon igen. Vilken tur". Med dom orden så kändes det lite bättre i min mage där en lögnklump just vuxit sig stor. För enligt Blue var vi båda vinnare av situationen! Sen sa vi "vi ses imorgon" innan Liina och jag knallade vidare ut på stan där vi visste att vi hade många timmar att spendera. En hel natt. En hel natt full av händelser. 

Om ni undrar varför jag drog till en lögn beror det på att jag inte ville sumpa chansen till Cowboy Blue's hjälp. För jag var osäker på om han skulle gå med på "Hej igen Blue jag tänkte bara fråga om vi får ha våra väskor i din butik under natten och komma tillbaka och hämta dom i morgon bitti för vi har inget hotell och vi vill inte dra runt på väskorna genom stan när vi kommer loda runt alldeles ensamma med alla uteliggare och banditer under natten". Därför ljög jag. Förlåt Blue.

Fredagen (7/4) kom och det var dags att säga hej då till mitt kära New Orleans för att åka vidare mot nästa resmål på vår semestervecka. Nashville!

Grattis till min systerdotter Fideli som fyller 12 år idag!

Den här tårtan bakade Fideli och jag tillsammans i somras. Då firade vi livet. Livet är underbart.

När tårtan var klar bjöd vi alla i vår närhet, som var tillgängliga och sugna, på tårtkalas. Servetter och flaggor och hela köret. Fideli gjorde så här med sin servett och sina flaggor vilket jag tyckte var kreativt och sött så jag tog en bild som minne. Minne var det jag. Det har jag många av tillsammans med Fideli. Vi har så himla kul när vi umgås och det kommer vi fortsätta med så länge vi lever, oavsett ålder. Det har jag bestämt ♥



Fideli min ögonsten! 
Jag önskar Dig en toppenbra födelsedag! Frukost på sängen, ett hav av sönderrivet presentpapper och så mycket sjönsång som det bara går. Här kommer min sång till dig. (Föreställ dig den i melodin "Maja Piraja" av Electric Banana Band). 

Bourbon Street var det ja. Var eviga kväll lika galen.

Skål på're kompis.

Dom smakade surt men gjorde oss glada. Konstigt det där. 

Vi träffade på Homer. Han satt utanför en bar och kliande sig på pungen med en öl i handen, såklart. 

Vi träffade även en pimpad hund. Sjörövarhatt, scarf, halsband, toffsar och vingar. Och ett par solglasögon! Stackars liten. 

En man lekte byggarbetare och ballanserade på en stege trots en massa alkohol i kroppen. Stollebro.. 
Vi såg en massa andra filurer med men eftersom ingenting är gratis här i världen ville dom allra helst ha betalt för att bli fotograferade och si det ville jag inte slösa kosing på.

Bourbon Street starx före midnatt, runt 00:00. 


Bourbon Street är en lång gata i New Orleans som är mycket känd. Dels för att var eviga natt, varje dag, hela året, oavsett väder är fylld med festande människor av alla dess möjliga slag. Korta, långa, tjocka, smala, udda, gamla, yngre, nakna, påklädda, utklädda. You name it. En frispråklig gata där man får vandra runt med alkohol, lukta gräs och betala damer och herrar för vuxenlekar hur man vill. Påminner mycket om Red Light District i Amsterdam och då jag har varit på båda dessa platser kan jag göra valet i vilken av städernas snuskområde jag gillar bäst. Om jag måste välja så blir Bourbon vinnaren och det för att det fanns mer spexande gatuartister där. Vänta lite nu föresten.. När jag läser detta blir jag orolig över vad ni kommer tro om mig! Jag vet inte vad ni får för syn av mig då jag nu avslöjar att jag varit på både Bourbon Street i New Orleans och Red Light District i Amsterdam. Snusk Lilian? Nej. Ni kan vara lugna. Jag har bara tagit pulsen på dom båda platserna genom att vandra runt och se människor med helt andra mål i livet än mig själv göra saker jag aldrig någonsin skulle ta mig för. Tänk er mig som en dokumentärfilmare utan filmkamera. En dokumentärfilmare utan filmkamera som trippar genom förbi allt som händer lite försiktigt för att inte hamna i trubbel. Där har ni mig på ett ungefär.

Som vanligt så blev Liina och jag hungriga. Framåt kvällssnåret sisådär.

Så säljs det mycket vintage också. 

Men inte till mig för prislapparna på blåsorna hade på tok för många nollor för min budjet. Plus att stilen inte riktigt lockade min garderob då jag sällan går på såna fester och då jag inte trivs att se ut så till vardags, men det var roligt att gå runt och kika.  

Butiksägaren, som ni kan se på bilden, började försöka få mig att prova en massa festklänningar i orginal från trettiotalet. Jag tänkte fråga honom om han också tyckte att det är något med mig som lyser pensionär men jag höll mig till att säga nej tack men tack ändå. Jag hade inte ro i kroppen för att ställa mig att prova en massa kläder. Istället ville jag gå vidare och se så mycket jag bara kunde. 

Som en massa fina bakgårdar till exemel. 

Och en massa konstgallerier. Jag gick nog i fem såna hära smala och trånga gallerior och jag mös i hela kroppen av det.  

När jag hade strosat runt ett bra tag var klockan nästan lunch men för min del fick det bli brunch då jag inte hade ätit någon ordentlig frukost än. 

Jag gick till ett ställe där jag kunde beställa det jag var sugen på. French Toast med färsk fruk. Egentligen skulle det vara bacon till men jag bad att få byta till frukt istället. Och så frågade jag om möjligheten till att beställa smält vitchoklad fanns och det gjorde den. Nyttiga Lyckliga jag. 

När jag hade avnjutigt min brunch och när jag gått i några fler butiker började det se ut så här på gatorna. 

Och då tänkte jag att nu är nog klockan så mycket så att jag kan ringa och se om Liina är redo att möta upp mig på stan. Klockan var halv två och hon hade precis gjort sig redo och klar så det var vad jag kallade perfekt tajming!

Det var en nöjd nykissad Lilian som hoppade på Trollyn hem till Hostellet för en god natt sömn innan det var dags för en ny dag med nya äventyr.

Tänkte att jag ville visa er hur det ser ut på insidan av dom på ett ungefär. 

Och det var föresten i det här huset vi bodde.

Vid det här laget vet alla att jag har en 100-saker-jag-vill-göra-innan-jag-dör-lista och en av dom hundra sakerna var att kasta vatten i Mississippi. Eller "Slå en drill i Mississippi" som det stod på min lista.

Så glöm och dröm att jag kunde göra annat än att ta chansen att göra det när jag befann mig i en stad som ligger vid Mississippifloden heller! Liina tyckte dock att jag var galen. Återigen.

Taradam dam dam daaa! Här har ni beviset. 

Och om inte bilden räcker som bevis så kan ni fråga den här fina ångbåten för han kollade nämligen på. 

Och om ni inte litar på båtar så kan ni fråga månen för hon såg allt som skedde i minsta detalj. 
Det är allt fint det där med att förverkliga saker som man hemskt gärna vill göra i livet.

Och för två frågor som kan tänkas uppstå kring detta kommer svaren redan nu så att ni slipper att fråga:
•Dom blöta fläckarna på trappsteget fanns där innan mig och jag hoppas och tror att det var vatten. Om inte nu någon annan hade samma punkt som mig på sin lista vill säga. För övrigt var jag glad att det fanns en trapp ner till floden. Det gjorde det hela så himla mycket enklare. Hade varit svårt att balansera på blöta och hala stenar. 
•Det var nog inga fler än Liina, båten och månen som såg mig göra detta fast det var nära ögat att en konstapel tog mig på bar gärning. Det kom nämligen en polisman storsande längst kajen och i samma ögonblick som jag precis dragit upp byxorna fick vi syn på varandra och nickade artigt "Good evening". Hade han nu kommit på mig och blivit upprörd över det hela så hade jag enkelt förklarat att "äsch, det där var väl ingen världslig sak heller. Det var ju helt enkelt som en piss i Mississippi".  


• Slå en drill i Mississippi √

Det blev mer än ett besök på Café du Monde kan jag avslöja. Hur många besök vill jag dock inte avslöja för då kanske någon hjärt- och kärlspecialist skulle reagera för kraftigt på den saken. För inte vet jag hur många doktorer det är där ute som smygläser min blogg mellan patientkontrollerna.

Även denna gång tog vi med oss munkarna för att äta dom någon annanstans men för att visa er hur det såg ut på caféets bord tog jag det här fotot.

Vi tog med oss munkarna till en parkbänk som hade utsikt över det här. 

Alltid när jag är någonstans vill jag äta på ställen som lokalbor gärna går till. För enligt mig har lokalbor bästa kollen på städerna dom bor i. Inte reklambroschyrer eller annat kraffs.

Efter att jag hade frågat några olika invånare om matställe och då många sagt samma sak gick vi till Coop's Place.

Medans vi väntade passade jag på att kolla igenom griffeltavelmenyn. Jag vet inte varför men jag älskar menyer som är skrivna med olika färger på griffeltavlor. 

Inne på Coop's place var det litet och mysigt och fullt med lokalbor som inte orkade laga middag hemma och som istället gått ut för att käka. 

Ja, ni gissar rätt! Jag testade typisk NOLA mat. Denna gång tog jag till och med en testtallrik. Fem portioner av fem olika typiska rätter. Först fick jag börja med en gumbo med skaldjur i. Den var kryddstark och god. 

På tal om kryddstark. Visste ni att Tabasco kommer ifrån New Orleans? Himlars vad staden har mycket som härstammar där ifrån.

Efter gumbon kom det in ett fat med fyra olika rätter på. Alla var smaskens! Jag gillar verkligen den där maten. Nog för att jag inte är så kräsen i mat men smakerna från Cajun köket, som maten i New Orleans kallas, är så mysig och sällskapligt hemtrevlig. Dom mesta rätterna ser lika dana ut men smakerna skiljer sig markant. 

Samma dag som bussturen och samma dag som vi stötte på starke Adolf på gatan gick vi på konstmuseum. New Orleans Museum of Art.

Som jag nämnt förr så är det där med konstmuseum en grej för mig. Något som jag har gillat sedan barnsben och som jag förmodligen kommer gilla tills den dagen folk får bära mig då jag är för gammal för att gå.

Det var för övrigt ett mycket fint museum. Vitt, ljust och fint med tjusiga trappor.

Lite senare blev jag sugen på glass och Liina blev sugen på yoghurt så då slog vi ihop det till ett besök på en Frozen Youghurt bar.

Frozen Yoghurt är en populär sak i USA. Fryst Yoghurt alltså. Söta yoghurtar som dom fryst till en konsistens som påminner om en blandning av mjukglass och sorbet. Så här går det till på dom flesta ställen när man köper det. Man väljer sin kopp. Enorma kopp om ni frågar en svensk. 

Tre! Han klara det! Eller ungdomarna klarade sig kanske man ska säga. Prova inte detta hemma!

Orkanen Katrina. Slutet av augusti 2005. Människors liv rasade. Tusentals dog.

Än idag står skelett av hus kvar. Man ser dom från vägarna lite överallt så fort man lämnar hjärtat av staden och det får en att bli kall i hela kroppen. Tänk att en stad som är så sprudlande och lycklig kan ha något så här hemskt runt om sig. 

Och jag måste säga att det var skönt att vara tillbaka i staden och kunna titta upp i träden och se alla pärlor från Mardi Gras festivalen som hölls ett par veckor tidigare än när vi var där. Pärlor som för stunden fick mig att tänka att livet går vidare oavsett vad.

Det var en riktigt bra och intressant busstur som vi spenderade morgonen på.

Rätt som det var sa guiden "Nu är vi framme vid St Louis cemetery no 3 så nu är det dags att kliva av". Och av bussen vi klev.

In till en kyrkogård som inte liknade någon gravplats jag varit på tidigare.

Gravarna var enorma och såg ut som hus. Gravhus. I New Orleans begravs man inte under jorden som vi är vana vid, utan istället läggs man i ett sånt här gravhus. Och svaret på varför då är att det beror på marken. Marken i New Orleans är till mesta del sumpmark vilket gör det omöjligt att gräva gravar där. Guiden berättade att man på dom flesta ställen inte ens behöver gräva djupare än en halvmeter innan man stöter på vatten.

Så här såg vår guide ut föresten. Ja, alltså killen med hatt inte statyn.

Vår guide, som jag har glömt namnet på, berättade en massa intressant fakta om allt från vad syftet med just dessa gravar är och hur dom går tillväga när dom begraver någon. Han berättade om hur svindyrt det är att bli begravd och om regler kring datum. Jag tycker nästan att ni ska googla lite på gravarna i New Orleans och läsa mer.

Moder Theresa har fått en staty i parken och det för att hon var en sån god människa.

Här ligger det tolv människor begravda. Det ser hemskt sorgligt ut att ha fack i sin grav sådär tycker jag.

Alla vill vi ha det olika när vi dör. När jag själv någon gång dör vill jag nog att min aska ska spridas från en luftballong ner till en vacker plats på jorden. Och istället för att mina nära och kära ska besöka en grav som dom lägger blommor vid vill jag att dom ska sätta en bukett blommor på köksbordet om dom vill tänka på mig. På så sätt får vi njuta av blommorna tillsammans och så slipper ni komma och kratta en massa löv på hösten hos mig och ja, sånt som det krävs för att hålla en grav i trim. 
Nu har ni fått veta hur jag vill ha det vid min död och i inlägget innan detta fick ni se toppen av Nicholas Cage's grav. Nästan så att stämningen blev lite makaber och inte blir det bli bättre av nästa inlägg som kommer handla om del 3 av vår busstripp -orkanen Katrina. Jag hoppas inte att jag får er på ett ledsamt humör!

På onsdagen vaknade vi upp pigga och glada för at bege oss ut på en guidad stadstur i buss. För visst ville vi veta så mycket som möjligt om underbara New Orleans!

Innan vi var redo för turen gick vi till ett ställe där dom hade en frukostbuffé och jag tiggde till mig en deal (som jag tror att restaurangen tjänade på men i alla fall).  

Det här korset var en gång i tiden ett ankare till en slavbåt. Till en av alla dom båtar som skeppade över slavar från Afrika till Amerika. Slavhandel, fy farao vilken tragisk historia säger jag bara. 


Det var del 1. Näst på tur -del 2. Hej så länge!

Senare gick vi på komedikväll. (Som ni märker så bloggar jag i ordningsföljd med sakerna vi hittade på för att skapa en så bra helhetsbild och struktur som möjligt).

Entrén till stället där komedikvällen hölls var i en liten gränd upplyst av ljusslingor.

Allt var som tur var inte dåligt. Mycket var jättebra och kul! Den här killen, som var värd för kvällen, var roligast. Så hade han huvudbonad också och sånt är alltid trevligt.

En sak som jag såg fram emot att prova i New Orleans var Beignets. En sorts fransk munk som New Orleansborna beskriver det men som fransmännen själva påstår inte ens existerar i Frankrike. (Hur jag kunde känna till dessa sötsaker beror mest på min absoluta favorit Disneyfilm Prinsessan och Grodan. Se den gott folk. Sed den!)

Här på Café du Monde sägs det att dom säljer stans och världens bästa Benignets , och eftersom det kryllade med folk där varje dag från 7-24 så kunde jag innan att ens ha testat dom tänka mig vara sanning.

Inte nog med att Café du Monde alltid var fullt med folk, det såg även ut så här i nästan varje soptunna i närheten av Caféet. Så jag är helt enkelt långt ifrån ensam om att gilla dom härliga sötsakerna! Och kaffet sen. Det bästa kaffet med mjölk som jag någonsin druckit. Än en gång måste jag påstå att staden levererade! ♥

Sjön suger brukar man säga, och det gjorde även träsket. För när vi kom tillbaka med bussen till staden igen var vi hungriga som två träsktroll.

Så då bestämde vi oss för att prova på den här restaurangen. 

Oj vad jag ligger efter i bloggandet. Två veckor in i april dyker inlägget om månadsbytet i min kalender upp. Plus att jag har så mycket mer kul att blogga om från min semester. Ni kan knappast ana.

Hoppas att ni har haft en bra start på april hemma i Sverige och vart än i världen ni bloggläsare kan tänkas finnas!

Kram till er alla! Och en extra stor kram var till Frida och Karolina! ♥♥

Träskäventyret fortsatte och nu utforskade vi området där många alligatorer ser dagens ljus för första gången.

Ser ni tossarna med gräs? Det är i såna som mammaalligator lägger sina ägg i.

Höns värpreden är jag van att vara i närheten av då jag är uppvuxen på landet men alligatornästen, det händer inte varje dag. Fast alligatorer är inte lika barnkära som höns...

Tänka sig va! Att jag hållt i en alligator. Nästan värt att aldrig mer tvätta handen för den sakens skull :)

Nu forstätter jag bloggningen om trippen i träsket.

Så här glada var vi när vi väl satt i båten (och jag slår vad om att jag gjorde er glada med att visa er den här bilden då mitt högra öra ser så himla roligt ut). Vi var runt arton personer i båten och Liina och jag satt närmast ratten.

Ut på vattnet det bar för en naturupplevelse som hette duga!

Bland det första vi såg på vår tur, innan vi var inne i dom djupa delarna i träsket, var ett tiotal bebodda året runt hus. 

I brevet från Linnéa låg det två saker till. Tänk vad hon fick plats med mycket i ett och samma kuvert :)

Och det som jag fick var två riktigt fina saker. En teckning från min systerson Love 5år. Jag bara älskar den här bilden och vad han valde att spelaren som ligger ner skulle säga. "Jag vann inte".

Din teckning var jättefrän! Vilken duktig dinosaurie som kan spela boll. Om jag var en dinosaurie skulle jag också vilja kunna spela så bra. Tack snälla för att du ritade så fint till mig! ♥ M. Lilian

Till Love.
Vilken cool bild du gjorde till mig med fotbollspelare på! Nästa sommar så ska jag komma och heja på dig när du spelar fotboll på Björkliden. Och vilket fint Påskkort du hade gjort också med ägg och allt! Precis som hönan väntar på sitt ägg så väntar jag på att få komma hem till Sverige så att jag kan ge dig en stor KRAM! ♥ M. Lilian

Nu tar jag en liten paus från bloggandet om alligatoräventyret och visar er det där barnförbjudna som jag fick av min minsta storasyster på posten, som ni vet att jag nämnde, för ett tag sen...

Det här vykortet är inte barnförbjudet men det fick mig att skratta högt. Det är en bild på kyrkan från samhället Hjortkvarn, där vi växte upp, som Linnéa skickade för att testa min hemlängtan.

Bussen kom och vi åkte med.

30 minuter tog det och sen var vi borta från staden, och sånt som ni ser på bilden ovan, och istället var vi plötsligt i en helt annan värld.

Sen bar det av till fots och två minuter senare var vi framme vid båtarna och äventyret kunde börja!

Samma tisdag hade vi bokat in oss på ett turistnöje som jag sent kommer att glömma och som ni kommer få se mer av i nästa inlägg... Lite efter klockan fjorton kom en buss och plockade upp oss i ett hörn av ett hus. Klockan tio i två, ungefär, började vi knalla mot hållplatsen för att komma i tid.

Och på vägen dit passerade vi givetvis livemusik. 

Förutom livemusik så passerade vi även pärlband. En himla massa pärlband. I träd, på staket, på lyktstolpar -överallt. Dom hänger kvar efter Mardi Gras festivalen som firades ett par veckor innan vårat besök där. Mardi Gras som också härstammar där ifrån. När man tänker efter så är det galet mycket som faktiskt började i New Orleans. God Bless! 

Efter frukosten gjorde jag något som jag självklart bara var tvungen att göra i denna stad.

Vi gick till torget där såkallade spådamer och spåmän håller till för jag ville minst hinna med att ha en sittning under mitt besök i staden. Liina bara skrattade mig rätt i ansiktet för hon tyckte minsann att sånt bara är strunt. 

Så utan tvekan att det stämmer! Plus att Liina själv fick lång haka när jag, under ett annat tillfälle, övertalade henne att själv ha en sittning. Då vart hon lite paff av hur mycket det var som stämde av det spådamen sa om henne. Tji där.

Tisdagens frukost plockade vi upp inne på French Market.

Vilket är ett ypperligt ställe för där finns något för alla människors smaklökar.

Kellogs Cornflakes New Orleans -En bra start på dagen!

Den här dagen började vi, innan vi ens ätigt frukost, med att gå och besöka en bokaffär. Och det var mycket på grund av mig då jag har en liten grej med att köpa receptböcker från ställen jag besöker.

Att det blev just den här bokaffären vi besökte beror på att den tydligen är klassisk och typisk. En sån där affär som alltid har funnits ni vet och som har arbetare som har jobbat där sen dom var små pöjkar, precis så som deras pappor gjorde och så vidare... 

Två våningar böcker och en kissekatt, sen var det dags för frukost.

Just ja. Innan jag berättar vad vi gjorde dagen efter den mulna dagen vill jag berätta om en sak till vi gjorde under den mulna dagen.. ää. Det där blev rörigt. Hoppas att ni hängde med.

Vi gick ner till hamnen för att ta färjan, som många lokalbor som bor på andra sidan använder dagligen, över till andra sidan hamnen för att se staden från ett annat perspektiv. (Det där blev också en rörig mening. Hoppas ni har huvudet på skaft så att ni förstår vad som menas). 

Här har ni utsikten av den moderna delen av New Orleans från M I S S I P P I S S I. Mississippi.

Som jag redan avslöjat så älskade jag, i princip allt med New Orleans.

Den här snubben som är född och har bott i NOLA under hela sitt liv, Eddie, kan jag inte påstå att jag älskade men han var cool. Och eftersom han var så cool så kunde jag inte annat än i slutet av vår konversation fråga honom om en rekommendation om en bra restaurang.

Eddie sa åt oss att gå hit för där skulle all mat smaka mumma.

Det första jag möttes av inne på restaurangen var en stor väggmålning och då tänkte jag att maten här blir säker bra. Väggmålningar gör ofta det mesta till det bättre. 

Ett skepp kommer lastat med ett litet blandat bildregn över ett mulet, men härligt och varmt, New Orleans.

Hästskjutsar framför Jackson Square. 

Efter Atlanta reste vi vidare till staden som jag länge sett fram emot att besöka -New Orleans. Min nya älsklingsstad nr 1! Där fanns allt som föll mig i smaken. Trevliga människor, kultur, historia, härligt klimat, äkta musik, god mat, vacker arkitektur och en massa konst. Allting där har liksom en själ över sig. Unikt och fint.

I hamnen av Mississippi.

Sista kvällen i Atlanta beslöt Liina och jag oss helt klart för att besöka en trevlig bar högst upp i en skyskrapa med underbar 360o utsikt.

Högst upp i toppen på den höga byggnaden fanns en förtjusande restaurang och bar. Vi satt högst upp i baren och hade restaurangen nedanför oss. 

Vad äter man nere i Atlanta då? Stereotypiskt mat för sydstater är mycket friterat och bbq. Men Liina och jag valde att hoppa det då vi var sugna på något helt annat.

Vi gick till ett mysigt hak som visade sig vara romantiskt med klassisk musik, levande ljus och kärlekspar i varje hörn.

Ett lyckligt slut på en romantsik middag för två au pair vänner ute på äventyr i det stora USA.

Konstigalilian älskar konst. (Det var ingen nyhet hoppas jag).

Så givetvis kunde jag inte undgå ett besök på Atlantas Museum of Art under mitt besök i Atlanta.

Där hade dom en hög med Amerikansk konst framför allt från 1800-talet, vilket intresserar mig lite extra just nu när jag lever i den amerikanska kulturen.

Det här lilla rådjuret med en, enligt mig, flugsvampsås över sig får avsluta inlägget om besöket på Atlantas konsthall.

Om ni undrar varför jag fotograferade tavlorna på sniskan är svaret för att det blir så himla mycket intressantare så och att det kan vara bra att vrida på huvudet ibland.

Nu tänker jag visa er mer ifrån världens största inomhusakvarievärld.

Förutom alla fiskar och djur så var även själva inredningen läcker och cool.  

Hej allesammans! Nu är jag hemma i Wilmington igen efter en helt galet underbar fantastisk och inte minst händelserik vecka nere i södra USA! Jag har så himla mycket att berätta för er så det nästan kokar över. 
För att undvika kaos med allt jag har att berätta försöker jag göra det så bra och förståeligt som möjligt i mitt bloggande om mina äventyr. Vilket innebär att jag tar alla händelser i någorlunda ordning. Så, i detta inlägg är Liina och jag fortfarande i Atlanta och här besöker vi världens största inomhus akvarievärld. Världens största! Kan ni tänka er va!

Så här såg entrén ut. Skepp och Hoj!

Och den här grodan döpte jag till Mogge. Han vart min favoritgroda för han var gullig och frän. Frän är han mest för att han har som en konstig hud mellan tårna som gör att han kan sväva. Så för att ta sig fram kan han helt enkelt sträcka ut fingrarna som en fallskärm och på ett så sätt sväva smidigt mellan grenar eller vart han nu vill ta sig fram. Den informationen läste jag om på skylten som hängde utanför hans glashus.

Som jag berättade i inlägget innan så fick man alltså chansen och möjligheten att testa över 60 olika läsksorter från Coca Cola under besöket av World of Coca Cola.

I provsmaksavdelningen cirkulerade det Coca Cola i taket.

Innan vi lämnade World of Coca Cola fick vi med oss en varsin läsk hem. Som om att ha testat 60+ inte var nog. Enligt Coca Cola c/o kan man aldrig få för mycket av just läsk från Coca Cola...

Glada och sockerhöga vimlade Liina och jag vidare ut i Atlanta. Nu för att besöka världens största inomhus akvarie-värld. Det ni!

Lägesrapport: Jag befinner mig fortfarande i New Orleans och jag har det fortfarande hur bra som helst! Men då mina uppdateringar från äventyren i Atlanta inte är färdiga än så kör vi på lite till om just Atlanta.

När jag var i Atlanta så besökte jag givetvis World of Coca Cola. Ett stort museum och nöjescenter med 100% av Coca Cola. För till alla er som inte vet så är Atlanta staden där Coca Cola uppfanns.

I entrén mötten man av fina gigantiska flaskor. Varför gör dom inte flaskorna så i verkligheten egentligen.

Så fanns där en röd soffa också..

Som tydligen några fler hade suttit i innan mig... 

Hur som haver. Det fränaste med detta Coca Cola-besök var att man hade turen att testa på över 60(!) olika läsksorter från Coca Cola som dom serverar i olika länder runt om i hela världen. Det var riktigt kul att testa på så många sorter ska ni veta. Så var det lite komiskt också för jag gillar ju egentligen inte ens läsk... 
Det spektaklet kommer jag visa er mer av i nästa inlägg. Då avslöjar jag med nöje vilken min favorit av dom 60+ var.

Nämen nämen nämen! 
Mitt krypin är med på blogg.se's startsida igen! 
Det gillas!

En annan grej som också gillas är New Orleans som jag befinner mig i just nu. En stad precis i min smak! Kommer visa er massor ifrån alla mina äventyr från staden här på bloggen så gör er redo kära vänner. Gör er redo! 

Hej!
Som jag tidigare nämnde så är jag inte på långa vägar klar med uppdateringen om Atlanta, men bara för att visa er lite ifrån vad jag är med om just nu kommer lite bilder från staden jag är i just nu.
Min nya favoritstad ♥New Orleans♥

På återseende!

Nu mina kära vänner är det så här att jag befinner mig i NEW ORLEANS och jag har det riktigt riktigt bra! Satan i gatan vad jag älskar den staden! Men eftersom jag inte är klar med att visa er mina äventyr i Atlanta så kommer det mer om det här. New Orleans får ni helt enkelt vänta på en stund...

Bildfavorit i repris. Givetvis besökte vi insidan av huvudkvareteret av CNN när vi var i Atlanta. Hur skulle vi kunna undgått det?

Nästan direkt så möttes man av en sån här bil vilket fick mig att tänka lite extra på hur mycket farligt en reporter med team kan utsätta sig för under en nyhetsexpedition.

CNN-byggnaden var stor och innehöll massor. Som en hel butik med saker från Cartoon Network.

Linas favorit i Looney Tunes. Själv gillar jag mest Bugs Bunny.

Vi tog en guidad tur genom CNN. För att komma upp till våningen där allt det viktiga börjar fick man åka världens längsta rulltrappa.

På riktigt så är det världens längsta rulltrappa. Världens längsta rulltrappa i kategorien rulltrappa-som-enbart-har-kontakt-med-fast-mark-på-två-punkter. (Världens längsta rulltrappa i kategorin -rulltrappa-som-har-kontakt-med-fast-mark-överallt åkte vi tydligen i igår och den kan ni se bild på i det tidigare inlägget).

Turen avslutades med en intressant film som sammanfattade allt som Chris hade berättat. 
En mycket intressant tur.
Det var allt från mig. Ni har tittat på konstigalilian.blogg.se. Detta är live direkt från New Orleans med Lilian Sundevall. Nä fy vad larvig jag är som försöker låta som ett nyhetsankare. Jag ber om ursäkt för min torra humor... 


Jag vill också lite kort nämna att vi gick igenom rum och såg saker som man inte fick fotografera. Bland annat så såg vi när en direktsändning av en nyhetssändning spelades in. Det var fränt.

Då, kära vänner, var man nere i Atlanta. Här är vädret sommar och folket extra trevligt.

Som ni vet så är jag här med min bästaste Liina och det är på det här hostellet som vi bor. Men vi spenderar inte mycket tid där inte. Nej, vi är ju förstås ute och ser oss omkring. Här nedan kommer lite blandade bilder från vad vi gjort idag.

Så har vi sett staden i mörker och nu är det sent så nu är det dags att sova för att vakna upp med nya friska tag. Vi har en hel de roligt att stå i under morgondagen!