konstigalilian -

Tv i Taket

Nu tycker jag lite synd om er bloggläsare med tanke på hur mycket jag far och flänger med er. Jag tar nämligen tillbaka er till Las Vegas, för än har jag inte redovisat klart mitt äventyr i den sprakande staden.

Viva Vegas! Förresten, nu kom jag på det. Jag bryter ju just en lag med mitt redovisande. What happens in Vegas stannar ju in Vegas hörrni!  Bäst att jag håller tyst om dom saftigaste detaljerna i säkerhets fall... 

Hur som helst. Jag har fortfarande saker att visa er från vad jag såg under den där natturen med den där kinesen som guide ni vet. 

Nästa stopp, efter chokladfontänen, var det här. Världens största tv-skärm. Kupad till på köpet! 

Den är belägen (belägen, se vad många fina ord jag kan!) på huvudgatan i Vagas gamla stad kan man kalla det. Där där allting började och där Elvis och kompani höll till. 

Där har man den över sig som värsta coolaste taket när man strosar runt mellan casino och barer.  

Var 30 minut bjuds det på en 10 minuter lång tv-musik-show. Den jag såg hade temat från bandet Queen och den var ruskigt bra. 

Ja, och detta var sista stoppet för den guidade turen. Resten av kvällen tillbringade jag utan guide på egen hand med människor som blev mina nyfunna vänner. Och nej, tjejen på bilden har ingenting med texten att göra. Hon var inte min nyfunna vän utan enbart en av alla dansöser som roar sig och andra med att dansa halvnakna på bord här och där i Vegas. Personligen lockas jag inte av det halvnakna dansandet. Nej, ska det dansas så ska det dansas naket 100%! Eller vad säger ni gott folk.

 
PS. På tal om ingenting så vill jag bara framföra att det nu mer blir lite glest mellan inläggen här på bloggen då jag har en hel del att stå i innan mitt år här i Amerikat är över. För vet ni vad. Det är bara fjuttiga tjugo dagar kvar, sen är jag hemma på svensk mark igen!  

Världens största chokladfontän!

Världens största chokladfontän var det ja! 

Den fick man absolut inte missa att se, sa den kinesiska guiden (som nu var lite irriterad på mig eftersom jag kommit bort under tiden vi kollat på vattenshowen med eld). Vad bra, sa jag för den ser jag mer än gärna. 

Tro ja det att den är världens största! Från tak till golv rinner det choklad som att choklad vore regnvatten!

Hade den inte varit inglasad hade jag utan tvekan stått där med vidöppen mun för att svälja så mycket choklad jag bara kunnat. 

För er som inte nöjer er med stillbilder har jag youtube:at lite och hittat den här amatörfilmen som visar lite från fontänen i action.  

Mörk ljus och vit choklad. 

Det bara rann och rann. Lika så gjorde salivet i min mun. 

Så då var det väll ändå hemsk tur att det precis brevid fontänen säljs en hel drös med choklad och även små fina chokladbakelser om man så vill ha det. 

Dom var på tok för dyra så istället blev det vanlig choklad som fick släcka mitt begär. Dock vart det en dyr historia eftersom jag nu får betala för det krossade glaset och uppstädningen av all smältchoklad och även en massa böter för att det tydligen var strängt förbjudet att krossa glaset till fontänen...Nävars. Skoja bara.

Manetbarnblommor, en groda till Eva och saker i miniatyr.

Efter vattenshow numerious tvåus (latin) besökte vi hotell- och casinoanläggningen som såg ut så här på ett ungefär. 

I taket i lobbyn hängde det något som jag tyckte liknade manetbarn vars mamma är en manet och vars pappa är en blomma. 

Under manetblommorna kryllade det av folk. Inklusive mig. 

Lite längre in och bort ifrån lobbyn var det arrangerat som en sagoby eller så. Jättefint! 

Där hade dom en groda gjord av mossa. När jag fck se den kom jag och tänka på världens bästa Eva så jag tog den här bilden till henne. 

Dom hade en upplyst karusell som jag tyckte var jättefin och alla ni som vet mig vet även att jag vet att jag vill ha en sån här karusell i mitt vardagsrum. Så om ni någon gång skulle höra på nyheterna eller läsa i någon tidning att någon sån här karusell någon gång blivit stulen -Knip igen kakburken och skyll inte på mig. Utan kom istället hem till mig och åk karusell gratis med fika på köpet. Tack på förhand! 

Allt var i miniatyr. Som den där bron och segelbåten. 

Och som luftbalongerna i taket. 

Det var, som ni kankse kan ana, mysigt där inne. Och vet ni vad? Där inne har dom även världens största chokladfontän! Japp, ni hörde rätt och i nästa inlägg ska ni få se lite av den också... 

Makalöst pampig och otrolig!

Jag hade inte bara turen att se en vattenshow inkluderat dom fyra elementen när jag var i Las Vegas utan jag hade även turen att få se en mäktig fontänshow utan dess like. 

Till den vattenshowen tog vi bussen för det var lite för långt promenadavstånd för den guidade turens tidram. 

Showen hölls utanför det här kända casinot. 

Med utsikt över lilla Paris, från den punkten där jag stod alltså. 

När vattenshowen drog igång drog den igång vill jag lova er. Med pompa och ståt! 

I högtalarna spelades det en mäktig opera duett och vattnet dansade i takt till musiken som att det aldrig gjort något annat. 

Gång på gång sprutades vattnet högt upp i skyn. Flera tiotals meter! Det fick oss åskådare att hålla andan.  

Det var helt makalöst. 

När showen var slut applåderade alla hundratals åskadare som galningar åt det vi just sett. Det var inte första gången i mitt liv som jag har applåderat åt vatten men det var utan tvekan den störtsa applåden jag gett till vatten. Till er som aldrig sett en fontän- vattenshow förr och som inte har applåderat när det är slutshowat måste jag få erkänna att det är en skön känsla att stå där och applådera som att vattnet skulle vara värsta idol-vinnaren eller liknande. Kanske låter lite lustigt men om man tänker efter så är det ju faktiskt till vatten man ska applådera om något. Tänk bara på att vatten är källan till allt liv. Därför mina vänner ska vi visa stor tacksamhet till det vatten vi har och spara på det så mycket vi kan i vår dagliga rutin. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Våra fina fyra element.

Tillbaka till Vegas och stoppet efter besöket inne på Venetian. 

Nästa stopp låg hyffsat nära Venetian så dit tog vi oss till fots. 

På väg till nästa destination gick vi förbi mycket fränt. Som dom tre kända statyhuvudena och Kapten Sparrow som spelade luftgitarr. 

Det vi var på väg till låg utanför The Mirage. 

Det var ungefär här, vid det fina vattenlandskapet utanför The Mirage, vi kom att hållas för en stund. 

För där skulle minsann en vattenshow utan dess like dra igång. 

Och rätt som det var hördes det pampig musik som följdes upp av eld och vatten som sprutades ut hej vilt från alla möjliga håll. 

Det var riktigt mäktigt! 

Vatten, eld, jord och luft. Våra fina fyra element.   

Om ni planerar att åka till Las Vegas, missa för sjutton gubbar inte denna show. Ni kommer då inte bli besvikna! 


40 minuter i Venedig.

Det första stoppet som gjordes under den guidade kvällsturen var att besöka Venetian. Ett casino och hotellanläggning med en massa lyxiga butiker som ska föreställa den vackra och romantiska staden Venedig!

Där inne var det så himla fint! Det första jag slogs av när vi kom in var att det kändes precis som att man var utomhus! Mycket på grund av den otroliga takmålningen i taket som ser ut som en vacker himmel. När man går runt där inne känns det som att himmelens alla moln följer efter en men i själva verket står dom prick stilla. Det var läckert. 

Eftersom jag aldrig varit i Venedig på riktigt så kan jag inte ärligt påstå att det var som Venedig men jag kan ärligt påstå att det var så som jag föreställer mig att Venedig är. 

På det stora torget var det stämningsfullt värre av livemusik på italienska, glassbarer som sålde italienska glass, folk som surrade runt som att dom befann sig på ett riktigt torg, levande duvor som flög runt lite som att dom trodde att dom var utomhus och i Italien på riktigt och lite så. 

Fast det allra mäktigaste där var ju såklart kanalen med vatten där gondoler flöt omkring. Gondoler som kördes runt av personer i randiga t-shirts och med stråhatt som då och då nynnade ut i opera på italienska.  

Här är jag. Eftersom det inte är så lätt att fotografera sig själv bad jag snällt en man om hjälp. Första bilden han tog kände jag på mig blev fruktansvärt stel (som ni kan se). Det var liksom lite generande att le inför sin egna kamera när en okänd person höll i den. 

Men nästan direkt efter att kameran sagt klick tänkte jag "äh vad sjutton" och så bad jag honom att ta en till bild. Då släppte jag loss lite och så försökte jag utgå från känslan jag hade i kroppen och jag tror mig påstå att jag lyckades föreställa den känslan ganska bra. 

Det var vid den här återvändsgränsen som båtchauffisarna i stråhatt nynnade ut i italiensk opera. 

Lite här och var fanns det masker av detta slaget. Sånna gillar jag. Man blir liksom lite rädd och glad av dom på samma gång. 

Nedanför ett vattenfall bjöds det på teater av fint uppklädda skådespelare och mimare. Det tackar man för! 

En till mask. Som var upplyst. En upplyst mask. Kan man kalla det för lysmask? 

När man tittade upp i taket på ett ställe såg det ut så här. 

Och när man såg ut över en del av casinot från en rulltrappa såg det ut så här. 

Mesta del av tiden vi hade inne i Venetian fick vi spendera själva på egen hand. 

Så under den fritiden passade jag på att lära känna den här tjejen. Aileen från Colombia som var iväg på ungefär samma äventyr som mig! Det tyckte jag var kul och så tog vi följe. 
Att gå runt inne på Venetian fick mig att föra tankarna till en av SVT's bättre julkalendrar. Ni vet sånna med mycket rekvisita så som dom har i Pelle Svanslös, Jul i Kapernaum, Julens Hjältar och lite så. Rekvisita som får små saker att se stora ut och tvärt om. Oh vad jag älskar sånt. 

Efter att det gått så många minuter vi bestämt att det skulle gå innan vi skulle möta upp med gruppen igen på mötesplatsen vi bestämt gick jag dit. Sen gick hela den samlade gruppen med spänning och nyfikenhet vidare med vår kinesiska guide till nästa ställe... 

Bättre att vara ute på hal is och har'e glatt än att gå i lera och sörja!

Nu ska jag ta mer er tillbaka till Vegas. 
Vi fortsätter där jag slutade berätta, vilket innebär att jag kommer skriva om den guidade turen jag tog på kvällskvisten under min första dag i staden. 

Som jag tidigare nämnt så var majoriteten kineser, lika så var guiden och så här såg hon ut bakifrån. Iklädd en gul jacka med svarta kinatecken och med en gul vimpel med röda kinatecken och ett lysrör som lyste blått. Och allt detta för att inte tappa bort oss. Att jag och en annan tjej lyckades komma bort vid ett tillfälle trots guidens utmärkande klädsel kunde inte hjälpas. Guiden fick helt enkelt skylla sig själv att hon hade allt för bråttom när jag själv inte hade någon brådska alls. Hur som helst. Den vilsna historian slutade med att tjejen och jag hamnade med en annan grupp som också var på sightseeing med samma kinesiska företag för en stund. Tills vi möttes upp för att återförenas med vår ordinarie guide som inte alls gav mig någon glad min efter det. Aja. Eftersom jag inte hade orsakat några större bekymmer fick minen hon gav mig vara hennes egna problem för själv lever jag efter orden "bättre att vara ute på hal is och har'e glatt än att gå i lera och sörja". 

I kommande inlägg ska ni få se mycket av vad man kan se i häftiga Las Vegas. 

*DISTRITO*

När vi rullat in i Philadelphias mysigaste område, Old City, stannade Bruce bilen utanför restaurangen där han så vänligt utförde så många gentlemanna maner så att jag tappade räkningen. Han både öppnade min dörr(1)och räckte mig handen(2)medan han sa en trevlig fras(3). Sen stängde han min dörr(4)och efter det ledde han oss till restaurangens entré(5). Givetvis öppnade han även dörren in till restaurangen för oss(6) samtidigt som han gjorde en sån där välkommen in gest med handen(7) och så avslutade han med att säga till mig att avnjuta vår middag och att ringa honom tio minuter innan vi ville bli hämtade(8). Åtta gentlemanna saker på mindre än två minuter! Det får en Pippi Långstrump som mig att inte riktigt veta vart man ska ta vägen. 

Restaurangen jag hade valt för kvällen hette Distrito och verkade så himla bra av vad jag sett på deras hemsida

Och när vi väl kom in fick vi se och känna att stämningen var hur skön som helst! Det bådade gott. 

Vår kypare ville placera oss vid ett bord på övervåningen vilket betöd att vi var tvugna att ta trappen upp. Det blev ett litet orosmoment för oss båda med tanke på vinprovningen och den flytande färdkosten..

Från trappen hade man dock en fin utsikt över folk som satt och åt i gröna taxibilar. 

Väl uppe var vi glada över att vi klarat oss galant utan några fall. Och så var vi även väldigt glada över att inredningen och stämningen där uppe till och med var bättre än på nedervåningen. Wow! 

När vi blivit placerade vid vårt bord satt vi inte länge innan vi var tvungna att lämna det för att springa på toa. 

Även toaletterna höll värdsklass på både inredning och renlighet vilket fick mig att tycka om stället ännu mer. Fräscha dass är lika med fräsch mat i min lilla hjärna. Nåväl. När vi tömt blåsorna var vi redo att sätta oss ned för att beställa mer dryck. Och mat såklart. /Lilian Christer Petterson Sundevall.  

Privatchaufförskjutsade

Efter vinprovningen och efter att Mr privatchaufför Bruce än en gång öppnat och stängt bildörren åt mig och fått mig att känna mig lite lagom obekvämt bortskämd åkte vi vidare. 

Givetvis hade vi färdkost. Flytande sådan med bubblor i. 

Tillbakalutad och fullkomligt bortskämd. 

"I can live with this. For sure!" /Liina 

Med bra musik på perfekt volym för oss (och med största sannolikhet lite för hög för Bruce) rullade vi mot Philadelphia där vi kom att ha en väldans trevlig restaurangupplevelse.

Jesus of the vineyards!

Minns ni vad jag fick i födelsedagspresent av Eric och Melissa när jag fyllde år i januari? Vinprovning, restaurangbesök och utgång i Philly. Och allt detta med en privatchaufför! Då min födelsedag, varje år, inträffar under vintern och eftersom vintern inte är den bästa tiden på året för ett äventyr som detta bestämde jag mig för att skjuta fram denna present till sommaren. Och så valde jag såklart också att ta med mig Liina. Bara Liina. För när allt kom omkring så hade vi båda på känn att det skulle blir roligast så. Så den tjugotredje juni vi gav alla våra beundrare lång näsa och åkte iväg själva. Själva tillsammans med chauffören Bruce som så fint passade upp på oss.  

Klockan 4 kom vår chaufför och hämtade upp hos hemma hos mig. Den första destinationen vi bar iväg till var vingården VaLa. Där skulle vi prova vin och goda ostar och annat gott som framhäver smaker och så. 

Miljön där var väldigt fin. 

Liina var också fin. 

Väl inne där vinprovningen kom att hållas var det vinigt och stämningsfullt. Precis så som man vill att det ska vara på ett vineri.  

Efter att ha signerat in oss men utan att visa legitimation, åldersnoja hej här är jag!, satte vi oss vid baren för att börja vår provning. 

Provningen drog igång med ett glas vitt. Ett glas vitt ackompanjerat med en supergod honungsgetost. 

Lilian Carl Jan Sundevall. Oh än en gång får jag ett passande tillfälle att länka till godingen från min blogg. Yippie! 

Liina var på topp! Och ju mer klunkar hon tog desto gladare blev hon. 

Efter det vita vinet var nästa vin på tur ett halvtrött. Ett vin perfekt för den som helst dricker vitt men som vill lära sig dricka rött. 

Liina som föredrar vitt tyckte att det där halvröda var bra. Personligen föredrar jag helst riktigt röda viner. Blodröda och mustiga.

Så när det här "tunga" vinet, som vinkännaren sa, porlade ur från karaffen var jag glad. 

Häll på bara, häll på! 

Efter att ha provat fem olika viner, ostar och choklader plus lite bröd och olika olivoljor var provningen som tur var över. Mycket mer hade vi inte klarat av med tanke på att kvällen var ung. 

Efter provningen fick vi gå runt och se oss omkring både inomhus och utomhus. Vi började inomhus. Inomhus där den här underbart konstiga tavlan stod lutad mot en vägg. 

Det fanns ev övervåning och på övervåningen fanns det konst! 

Utbudet var tyvärr lite pissigt. Pensionärskonst som jag brukar säga och med det menar jag oftast att det är akvareller som ser så framtvingat framskapade ut av personer som har alldeles för mycket fritid med alldeles för lite talang för kreativt skapande med pensel och färg. Nu vet jag ju inte om sådant var fallet men så såg det i alla fall ut. Ibland kanske jag är elak men bättre ärlig och ond än oärlig och falskt snäll. 

I en låda kunde man bläddra genom lite fotokonst. 

Det bästa av allt i hela galleriet var det här fotot tyckte jag. Och då kan ni kanske förstå att utbudet inte var så bra. Som tur var var vinet vi drack strålande så det vägde upp konstfloppen mer än väl! 

Innan vi gick ut för att se på vindruveodlingen satte Liina och jag oss ner i två mjuka fåtöljer för att få stopp på världen som helt plötsligt tycktes snurra på rätt så bra. Vi båda har nu en större förståelse för vinkännare som spottar ut vinet vid sina provningar. 

Utomhus var det så himla fint! Vindruverankor i långa rader. Så långt ögat nådde. 

Födelsedagsgudinnan! som jag själv valt att både Liina och Bruce skulle kalla mig under kvällen. 

På tal om Bruce. Lagom när Liina knäppte av bilden på mig som ni kan se ovan kom han, ut ur bilen som stod parkerad en bit ifrån, och bad att få ta en bild på oss båda. Snällt och omtänksamt. Och efter att den bilden var tagen tyckte vi att det var lagom att åka vidare till Philadelphia där vi hade ett reserverat bord som väntade på en resaturang jag fått valt ut. 

Lobster fest!!!

Hummerfest var det ja, och det kan jag lova er att det var! 

När humrarna var kokta och hattarna var på drog vi igång stort.

Medan allt dukades fram stod Will för underhållning med sin gitarr. Stämning med stort S! 

Jag fick äran att transportera humrarna till bordet.

Eller i ärlighetens namn tog jag på mig rollen själv, för kanske lyckades jag lura någon att det var jag själv som hade tillagat dom. 

Will snodde för övrigt min kamera och tryckte av dom här korten på mig. Ibland snor Will och jag varandras kameror för att fånga varandra på våra egna minneskort. Det uppskattar vi båda oavsett hur bildresultatet blir. 

När allt var framdukat satte vi oss ner för att hugga in på hummern. (Hugga in. Hummer. Ibland är jag bara för rolig!) 

Oliver och Viggo hade på sig dom snyggaste hattarna och det säger jag förstås enbart för att jag har varit med och gjort dom. Att dom var tunga som sjutton och att man fick nackspärr av dom var det helt klart värt. Vill man vara fin får man lida pin. 

Pojkarna gillar skaldjur. Framför allt Oliver Charles, som för övrigt har en riktigt fin teknik när det kommer till att öppna dom. 

Sötaste Allison iklädd en snygg röd hummer, det ni. 

Har har ni två störtsköna lirare som stod som värdar för festen. 

Lil'G är förstås på tok för liten och pluttig för djur med skal men han tycktes ha det hyffsat bra i alla fall. 

Layton som börjar bli stora killen där emot, han kunde hugga in han. (Nu var jag så där rolig igen. Hugga in!) 

Ännu en stöldkameratagen bild av Will. 

Och för alla er som undrar om både Katie och jag fick i oss för mycket av både öl och vin är svaret kanske. 

Will wid grillwen. Barfota och allt. 

Filmstjärnesnygga Katie poserade omedvetet snyggt med sin lilla röda rackare.  

Ibland blir man nästan lite arg på henne bara för att hon är så fin. Katie alltså, inte hummern. 

Från vänster till höger. Oliver, Viggo, Eric, Gunnar och Melissa. Plus farfar i bakgrunden som springer in för att hämta något i köket. 

Hummer är verkligen någonting jag älskar. Det liksom smälter så gott i munnen! 

Will och vem nu den där andra krabaten kan tänkas vara. Låt oss kalla honom Mr Lobster. Will och Mr Lobster. 

Innan jag avslutar måste jag visa er det här. Ett flygplan tittade förbi högt högt där uppe och far och son betedde sig nästan på pricken lika dant. 

Efter ett mycket trevligt och lyckat festande med humrarna och allt härligt folk var vi alla mätta och belåtna där vi satt länge och bara njöt och pratades vid. 

Den enes död den andres bröd.

Så kom vi hem och då var det dags att koka dom stackarna. 

Farmorn var förste hummerkokerskan. Stackars djur egentligen men dom får helt enkelt skylla sig själva att dom är så goda. 

Farmorn var även förste musselkokerska. Egentligen är det väl lite synd om musslorna med fast det känns inte lika svårt med dom som det gör med humrarna. Det tror jag beror på att dom inte har några ögon. Eller armar. Eller ben. Eller huvud. Eller. Vad har dom egentligen? Skal och en geléklump. 

Farfarn var lika mysig som vanligt. 

Jag gjorde farmorn sällskap i köket. Även jag iklädd en hummerhatt, precis som farfar Bill. 

Melissa körde på en annan variant. Hon satte på sig finhatten som Jag och Viggo hade pysslat ihop några dagar före. Det är en tradition för familjen att ha roliga hattar på sig när dom har sin årliga hummerfest förstår ni. 

Hej lilla fyr.

Innan Elisabeth och jag åkte tillbaka till huset för att börja med maten tog hon med mig på en rundtur. 

Bland annat stannade vi till vid den söta lilla ministora fyren. 

Som var belägen vid ett naturreservat. 

Där kunde man läsa om djur och natur. 

Så kunde man givetvis titta på djuren och naturen också. 

Djuren och naturen i all ära men det var fyren som kammade hem mitt största intresse för den var så fin där den stod. 
 

Stackars små humrar nu kommer vi och äter upp er!

Söndagen i Cape May hade lobsterfest på schemat. Lobsterfest aka födelsedagsfirande för Oliver som kom att fylla fyra dagen där på. 

Farmor, Farfar, Melissa, Lilian, Oliver och Viggo åkte till fiskmarknaden för att fixa firren. Märk väl hur jag pratar om mig själv som tredje person till ingen speciell anledning alls. 

Man kanske skulle kunna tro att det luktade underligt på fiskmarknaden men det gjorde det inte. Det luktade friskt hav och grillad fisk. Gott med andra ord! 

Stället var beläget fint vid hamnen. Perfekt för båtar att kunna dumpa av sin fångst till fiskhandlar'n utan något större kruks. 

Kan ni skymta kanotisterna som paddlar bredvid varandra i den lilla glipan med vatten där på bilden? 

Viggo fick sitta på sin farfars axlar och medan han gjorde det gav han honom omedvetet ett snyggt ansikte. Någonting jag känner igen när det gäller Viggo och sitta på axlarna.  

När vi hade sett hamnen gick vi in för att handla hummer och musslor. Dagsfärskt som bara den. 

Gulligt det där med att dom tryckt ner skylten i en citron. 

Humrarna var på hugget och vill inte bli uppfiskade av oss. Tro jag det, stackars krakar. 

Viggo tyckte det var riktigt roligt att inspektera dom ilskna skaldjuren. 

Oliver, vars tur det var att få sitta på farfarns axlar, tyckte också att det var spännande. 

När fångsten blivit så stor som vi ville lades krabaterna i påsar. Livslevande och oskyldiga och med en Lilian som stod och kollade på utan att knappt ens ha dåligt samvete. Fy vad jag är hemsk! 

Oliver räknade noga så att summan av humrarna var lika med så många som vi skulle ha. 

När allt var klappat och klart lades humrarna på iskall is för att senare få kokas i kokhett vatten. Och vi åkte hem med dom för att greja och dona med bestyr inför kvällens festligheter. 

Somrig mat med trevligt folk.

Efter promenaden jag tog för att bekanta mig med Cape May kom jag hem till huset där det var full fart med bestyr inför middagen.
 
Här har ni det söta huset som Farmorn och Farfarn hyrde under en vecka och som vi alltså tog del av under några dagar. 

Som sagt så var det full rulle i köket. Det skulle bli grillade hamburgare med en massa goda sallader och tillbehör. 

Om ni tycker att Melissa ser sig olik ut beror det på att det inte är hon. Kvinnan till höger är en vän till familjen som kom över på besök med sina två små barn och make. 

När maten var klar högg alla in. 

Somrigt och gott. 

Little G var lika glad och charmig som alltid. 

Långt in på natten satt alla och mös. Jag var den som gav upp först, efter barnen, eftersom jag var utslagen på grund av festen natten innan. Men jag var nöjd som det var när jag somnade så skönt så skönt med havsluft i lungorna i min härliga säng i härliga Cape May. 

En solig promenad i Cape May.

Det var inte bara havet och stranden jag passade på att njuta av under min promenad genom Cape May. 

Jag passade på att njuta av allt jag såg. 

Och tack Gud för kameror. 

För tänk så bra att ni också kan få se lite av det jag såg genom dessa fotografier. 

Det är såklart bara en bråkdel av allt men bättre det än inget alls, eller hur! 

Jag tyckte att det var så fint att en val och några delfiner fick pryda en tegelvägg. 

Shoppinggatorna i Cape May är sommar-mysiga. 

Det finns många fina små butiker som både är fina på utsidan och insidan. 

Så fanns där ett galleri som jag besökte förstås. Där inne var det mest bilder på vyer av hav, passande nog. 

Hej Hej säger badankorna i fönstret. 

Jag hade hört talas om att det skulle finnas en svensk affär och när jag fick syn på den kunde jag förstås inte annat än gå in och kika. 

Gullig skylt som nog får resten av världen att undra över svensk kultur. En målad häst liksom. 

Inne i butiken såldes det allt möjligt krimskrams. Mycket virkat och broderat, dalahästar, glas från Kosta Boda och så där. Nog för att i stort sett allt där var svenskt men jag hoppas för allt i världen inte att övriga världen ser Sverige som ett krimskrams land. Vi är ett land med stil. Eller hur folket! 

Konst, mat, kärlek, resor och yoga. Eller det var i alla fall det första jag kom och tänka på just nu. Snäckan hängde på ett stacket och jag tyckte den var fin med en fin budskapsfråga. 

Skuggor från träd är det bästa i skuggform. 

När jag hade promenerat runt en bra stund kände jag att det var dags att bege mig hem till huset. 

För hemma i huset fanns alla härliga människor som jag nu började sakna. Eric, Melissa, pojkarna, Farmor och Farfar, Johan, Alison och lilla Layton. 

Cape May!

Vet ni vart jag och värdfamiljen åkte förra lördagen för att spendera lör,sön,mån och för att fira Olivers fjärde födelsedag? Till Cape May, allra längst ner i spetsen av New Jersey. Cirkus två timmar med bil ifrån där vi bor.  

Cape May är en underbart fin liten stad som Erics familj har spenderat mycket tid i under sina somrar. Det är en fin tradition för deras familj kan man säga då det började med Erics pappa Bill som semestrade där som barn, sen Eric och nu Erics pojkar. 

Nästan det första jag gjorde efter att vi kommit fram var att ta en promenad ner till stranden och havet.
 
Fina fina underbara havet och stranden!  

Det var inte bara jag som hade en härlig tid på standens kant. Även dom här två tvillingpojkarna tycktes ha det hur bra som helst. 

Solens strålar värmde gott på min hud och på all sand. 

Och lika gott tycktes solen värma kaktusarna som nästan såg ut att prata med varandra där dom så fint växte. 

Att supa som en estländare.

Mitt bloggande är kvar i förra fredagen. Alltså för nio dagar sedan ungefär. 
Efter att Liina och jag varit på den italienska festivalen tog vi oss till trolley square där jag käkade quesadilla. En riktigt god sådan också. 

Efter att jag fått mexikansk mat i magen gick vi till Lime Tequila bar för att även få i oss lite mexikansk vätska. 

Där finns det mycket att välja på. 

Vi körde på en trippel tequila. Tre sorter från ett och samma märke. 

Killen i baren babblade på hej vilt om tequila och om hur det framställs med mera. Liina och jag var intresserade men mest var vi intresserade av att få smaka. 

Vi tog förstås lime till för då blir det som godast.

Liina är från Estland som ni redan visste och om ni mot förmodan hade glömt så syns det tydligt på den här bilden. Estländare vet hur man super minsann. 

Själv satt jag och snuttade på min lime. 

Vi hade en väldans trevlig stund tillsammans med en massa trevliga själar som också bänkat sig i baren. Vi satt och pratade om allt möjligt, inte minst om det vi såg på tv:n som hängde ovanför oss. Där kunde vi se hur en man tog sig över Niagara Fallen ballanserandes på en lina (OBS! inte på Liina). Galning...
Efter besöket på tequila baren var det dags för Liina och mig att ta oss vidare till festen vi var bjudna på. En riktigt trevlig poolfest typiskt USA men se där ifrån glömdes kameran helt bort så ni får helt enket fantisera fram något i huvudet på hur det såg ut. Så kan det gå när inte haspen är på! 

Viva Italia

För en vecka sedan, alltså förra fredagen, gick jag och Liina på italiensk festival. 

Den hölls i kvareteren runt den katolska kyrkan. 

Dom hade pimpat med flaggor i grönt, rött och vitt viva Italien. 

Festivalen var populär minsann. Det kryllade av folk. Folk som ville äta, åka karusell, lyssna på italiensk musik och dricka vin. 

Det härligaste med såna här tillställningar tycker jag alltid är glädjeskratten man kan höra från tivoliområdet. 

Festivalens tivoli var rätt stort och där kunde man se folk av alla dess slag. Till och med nunnor. 

Man kunde vinna saker om man ville. Det coolaste man kunde vinna tycker jag personligen var den här rastabananen, och då kan ni ju själva räkna ut hur dåligt utbudet på bra priser egentligen var.

Liina och jag som skulle vidare iväg på fest gick igenom festivalen lite snabbt utan att vare sig åka karusell eller vinna lågbudget-priser. 

Men vi hann med att prova panzarotti som är en dubbelvikt friterad pizza. Något som min värdmamma, som har italienskt i blodet, rekommenderade varmt. Det var gott och så fick det en även att tycka att vanlig pizza är rena hälsomaten. 

Festivalen höll på i en vecka, från sön-sön, och tycktes vara hur populär som helst hos allt folket.
Det är föresten i den här kyrkan som Eric & Melissa gift sig och som deras tre söner blivit döpta i.

Efter att vi gått igenom alla kvarter av festivalområden började solen ligga lågt och vi var redo att börja kvällens partande. Eller nästan. Innan vi skulle bege oss mot festen så ville jag käka och dricka mexikanskt. Först bar det åt mot ett mexikanskt matställe och sedan en trevlig tequilabar.. 

Vi ses snart (läs: på tok för länge) igen!

Efter allt det roliga så kom det tråkiga. Att säga hejdå. 

Jag ville spendera så mycket tid som jag bara kunde med min älskade vän så jag följde med henne på tåget som ledde oss till flygplatsens air shuffle där vi fick säga hejdå vi ses snart. 

Men ibland är snart på tok för länge, speciellt när det gäller sin bästa vän. Vi tröstade oss med att det bara är en sommar kvar tills vi ses igen! Nog för att vi båda kommer ha en massa massa massa skoj tills vi ses igen men det svider att lämna sin vän ska ni veta. Lyckligtvis så lämnade jag inte henne för ett år den här gången. Och för den delen så var det ju faktiskt hon som satte sig på ett flygplan den här gången. Så man kanske kan säga att vi är kvitt :) 
Veckan med Karolina var helt fantastisk! Ni har kunnat sett en skymt av allt det vi gjort här på bloggen men jag önskar nästan att ni kunde ha fått sett allt, inspelat på något sett, för Oj vad kul vi haft det! Tänk att kunna umgås konstant med en vän i en hel vecka utan att ens tröttna en sekund! Det kallar jag äkta vänskap det och det är något riktigt fint och värdefullt ska jag säga er. 


Karolina, älskade vän! 
Tack för en helt magisk vecka! Vilka minnen vi har skapat! Det blir något att berätta för barnbarnen. Eller, vänta lite nu här. Kanske inte när allt kommer omking... ;) Jag ♥ Dig så himla otroligt mycket /Din vän Lilian i alla lägen, alla väder, när som helst på hela dygnet -för alltid!

Tidigare inlägg
RSS 2.0