konstigalilian

Hej Elvis som stod utanför en butik som sålde krimskrams. 

Som jag nämnde så hade vi som krav att restaurangens musik skulle vara bra. Det var nämligen så att varenda restaurang och pub hade föreställningar med livemusik. Jag skojar inte. Det var liveband överallt. Country såklart. På just den här restaurangpuben spelade den här mannen och han var bra och småkänd så därför var stället överfullt med folk. Så mycket folk att vi inte kunde få tag i bord så vi fick gå vidare och leta reda på något annat ställe. 

Och vi fick tag på ett himla bra ställe vill jag påstå. Men jag kommer då inte lägga upp några bilder från annat än maten och jag kommer inte nämna namnet på stället. Och det eftersom vi gjorde något kriminellt där... 

Så här var det. Vi satt i baren. Vi beställde in mat. Liina tog en hamburgare och jag en klubbmacka. Vi fick vår mat. Vi åt upp maten samtidigt som vi lyssnade på bra musik framfört av ett trevligt band. Sen satt vi bara där i baren en bra stund. Vi pratade och kollade på människor och lekte den där leken när man gissar hur människors liv är bara att dömma av utseende. Det var kul. När Liina och jag suttit vid baren en bra stund utan att fått in någon nota började vi undra om personalen helt glömt bort oss. Jag var dundersäker på att dom glömt oss men Liina tvekade. Dock valde vi att inte fråga. Vi väntade istället lite till. Efter att ha suttit i baren över 1,5h utan nota sa jag till Liina "Nu går jag". Liina skrattade. Jag gav Liina en busig och seriös blick tillbaka och så sa jag återigen "Nu går jag". Liina gav mig en finurlig fullisjutton-blick tillbaka och så sa hon "Ja, vi drar". Jag tog hennes ord på allvar så sakta reste jag mig upp för att börja gå. När jag kommit halvvägs ut från restaurangen, som var full av folk såklart annars hade detta nog aldrig funkat för nu försvann jag ju liksom i folkmassan, märkte jag att Liina satt kvar. Jag undrade vad i hela friden hon höll på med så jag ringde hennes mobil. "Möt mig vid utgången. klick". Det tog yttligare två minuter sen ser jag hur Liina tittar höger, tittar vänster, reser sig upp och går. Väl vid utgången låtsades vi inte om någonting utan fortsatte bara att gå lungt och sansat ett tiotal meter ut på gatan. Sen, efter dom tio meterna började det man kallar springnota. Jäklar vad vi sprang! Utan mål, iväg från restaurangen fort fort fort.