konstigalilian

När jag vände på vykortet för att läsa det fick jag veta att det var Titus som valt det åt mig. Han fick välja mellan kort med motiv av blommor, en struts eller tulpaner och han valde alltså detta. Tänk att plutten vet vad som faller Moster Lilian bäst i smaken.

Liinas värdfamiljs hundar var mycket intresserade av galan. Eller kanske inte. Dom var mest intresserade av sällskap och av minimorötterna.

Liina hade dukat upp med en massa gott. Själv hade jag med mig jordgubbar och twix.

Huvudpersonen själv låg mest och sov.

Vi andra högg mest in på maten.

Som uppskattades av både stora som små.

Man kunde välja på allt möjligt brunchgott. Dom fattiga riddarna var dom godaste fattiga riddarna jag någonsin ätit.

Lilla Kendall med sin mamma.

Lilla Kendall med sin pappa.

Morfar Bruce log som vanligt med ett stolt leende över sina barnbarn. Han gör mig alltid lika glad när han ler så över pojkarna.

En Morfar och en Farfar och ett sovande barnbarn.

Efter brunchen åkte vi hem till oss för att dra ut på firandet och för att käka tårta. Och för att ge er en hint om hur jag såg ut under dagen så får ni en bild jag tog på mig själv i en spegel. Oh, nu som först ser jag att Berra JR hamnade mellan benen på mig. Lite småkul!

Efter bion ville både jag och Liina ut och hänga på nångon bar så då gjorde vi det. Fast rättare sagt hängde vi på tre barer. Det blev en liten krogrunda av det hela. På det tredje stället, sent på natten, blev vi hungriga så då beställde vi in en pizza. Pizza-serverar-minen som Liina har tycker jag är klockren! Ska också börja se ut så när jag serverar pizza tror jag.

Osten var så där tuggummiaktig ni vet. Det var gott.

Rödvinet var också gott.

Taradaaadaaam!

Gräddigt värre va! Jag var en av fyra modeller och utan tvekan den gräddigaste av dom. Kilovis med fluffigt tyg.

Tyvärr togs det inte så många bilder med min kamera under kvällen då jag hade fullt upp med att gå runt och spela lycklig och vacker så ni får nöja er med det jag har. Dock är jag på jakt efter eventbilderna som togs så förhoppningsvis kan jag publicera mer så småning om.

Så länge får ni nöja er med dessa egobilder på mitt ansikte som jag lyckades ta efter kvällen och showen.

Klänningen jag bar var från Disney-kollektionen av Alfred Angelo och bar namnet "Sleeping Beauty" så kunde jag inte annat än att skoja till det lite med att blunda på en bild.

Då har man erfarenhet av detta också vilket är kul. Jag gillar att fylla mitt liv med lite olika roliga saker förstår ni.

Inne på Longwood har dom just nu en utställning av orkidéer. Det är ju nya teman där titt tätt som ni vet.

Vid den första vattendammen tiggde pojkarna traditionsenligt mynt från mig.

Dom kastar alltid i ett mynt var där för att önska sig något hemligt.

Efter alla våra besök där är nu dammen fylld med en förmögenhet. Nävars, men några av mynten är allt utbytna mot pojkarnas önskingar.

Efter myntkastningen gick vi till den mest barnvänliga avdelningen.

Där hade dom ett tema om älvor.

Vilket mina grabbar struntade blankt i.

För vad är löjliga älvor jämförelsevis med att springa runt i labyrinten och låta Lilian bli orolig.

Åtminstone är det vad dom tror men jag har ögon i nacken och supersnabba springskor och hela köret så mig lurar dom inte.

Lite här och där så doftade det vår vilket gjorde mig varm i hela kroppen.

Förutom myntkastningen så har pojkarna en till tradition inne på Longwood och det är att slåss över dryckesvattenmackaperen. Pojkar, pojkar, pojkar...

Visst tycker ni blommorna är vackra va? Visste väl det! Och bara för att ni tycker det så kommer jag visa mer från Longwoodgardens i nästa inlägg med. Vilken tur ni har! 




Translation:
Right now at Longwood Gardens: An beautiful orchid exhibit.

Själv behövde jag bara öppna några påsar godis och hälla i dom i en stor skål så var jag klar med det jag bjöd på. Eller rättare sagt -det Mamma bjöd på. Jag tog tillfället i akt att dela med mig av det svenska godiset och det uppskattades. Tack Mamma!

Sen var maten klar och gästerna gjorde entré.

Olivers dinosar var såklart också bjudna.

En himla god pasta med en himla god sallad och ett himla gott vitlöksbröd var vad som stod på menyn.

Och alla tyckte att det var jättegott!

Allas humör och stämningen var på topp. Till och med brasan såg ut att ha det bra.

Will.

Oliver där emot kunde inte få nog av snön.

Nu är vi alltså framme i Vermont. Karta för den intresserade. Vi bor i en lyxig villa med utsikt över fina berg. Ni kan kolla på bilder på resortens hemsida om ni vill. Här ser ni bilder från hur det ser ut i villan där vi bor och om ni bläddrar fram till bild nummer 6 så ser ni lite av hur mitt stora rum med eget lyxbadrum ser ut. 

Läs lite om ställets historia om ni har tid vetja. Ganska intressant. Dom riktiga Sound of Music lirarna stratade det här stället och släktingar till dom jobbar här än i dag. Det kan jag säga er att dom går in för den där soundofmusicska stämningen, i kläder och allt. Jodeladelidihoo!

Jag var först på plats så jag fick sitta och vänta in ligan en stund. Det gjorde inget för det fanns mycket fint att titta på.

Efter en sådär fem minuter så började en efter en droppa in och ta plats. Jag satt i bordet i hörnet vid Tia som ni kan se vinkandes på bilden.

Eftersom all mat kom att serveras på ett sånt där mysigt sätt som jag älskar, det vill säga på stora fat som alla äter ifrån samtidigt, fick vi ett handbad först.

Sen kom maten. Fat nr1 bestod av tre olika goda grönsaksröror. Totalt kom det att serveras 7st fat men man fick bara in ett fat åt gången.

Fat nr2 bestod av en konstig rätt som jag inte har någon aning om vad det var. Vi hade en gissningslek vid mitt bord om vad det kunde tänkas vara. Jag tror att vi kom fram till att det måste varit något sorts paket med lager av tunnt bröd och någon röra av ägg i med kanel och en massa florsocker på toppen. Inte direkt i min smak men det är alltid kul att prova nya saker.

Fat nr3. Den här vart jag på allvar lite rädd för. Hade inte räknat med att Herr Kyckling skulle komma i denna skepnad.

Efter fat nr3 med kycklingen på kom det en snygg höna indansandes. Hon dansade runt med sensuella rörelser i hela lokalen och fastnade konstigt nog lite extra länge hos oss tjejer. Jag tror att det gjorde männen i lokalen aningens besvikna.

Rätt som det var så utmanade magdansörskan oss till att dansa vi med. Min LCC Irina var snabbt med på noterna men de flesta av oss satt mest blyga och tittade ner i golvet i rädsla om att bli uppropade.

Men då det kliade på tok för mycket i mina magmuskler för att inte prova på detta så kunde jag inte hålla mig. Så utan att jag ens hunnit tänka så mycket stod jag där frivilligt och dansade med ett plingeling-skynke runt höften och en halvnaken kvinna bakom mig. Förutom att jag tyckte att det var kul var det kanske inte mer än rätt att jag bjöd på en liten show. För det var ju trots allt min idé att vi skulle besöka denna restaurang. I vilket fall så kände jag mig ganska mycket som Aladdins nya älskarinna.

Efter dansandet och applåder var det dags för fat nr4. Starkt och gott.

Fat nr5 bestod av coscos och rotfrukter och..hum.. Ingen aning men gott var det.

Sen kom det bästa fatet av dom alla om ni frågar en fruktälskare som mig! Fat nr6 fyllt med iskall frukt.

Fat nr7 var fyllt med kakor söta som sjutton. Inte till utseendet kanske men till smaken. Hade jag haft löständer hade överkäken säkerligen klibbat fast med underkäken.

Innan det var dags att gå försökte Liina och jag sätta en bra bild som avslut på kvällen och jag måste säga att vi lyckades mycket bra. 
Min slutsatts av detta restaurangbesök blir: Ät från samma fat gott folk och unna er lite magdans då och då! 


Translation:
This month's au pair meeting: belly dancing at a moroccan restaurant. So much fun (and so much food)! 

Fyllt med en massa härligheter! Godis för hela slanten!

Nog för att jag gillar godis men att dömma av mängden hon skickade så får vi nog skriva ordet godisstund i plural i stället för singular. Det vill säga godisstunder.

Även Oliver och Viggo fick sig en dos av svenskt godis.

Lika så Eric och Melissa. Tänk vad Mamma är omtänksam!

Nu var det så att paketet inte enbart var fån Mamma. Det var även från min kära Norrman som jag lärde känna i en tunnelbanevagn i Norge för ungefär åtta år sedan, det vill säga när jag var 14år. Va sjutton nu tänker ni förstås och jag ska förklara. För att göra en lång historia lite lagam: Under min tonår jobbade Mamma i Norge och vid flera tillfällen hälsade jag på henne där och en av gångerna stötte vi på en Norrman som blev helt förälskad i mig. Det var den sjuttonde maj och Mamma och jag var på väg hem i tunnelbanan från ståhejet i centrala Oslo till Mammas lägenhet. Det kryllade med folk överallt och vid en tunnelbanestation ser vi en Norrman som utmärker sig lite extra där han står och väntar på ett tåg. Vilket tåg visste vi förstås inte. Det ända vi visste var att han höll en rosaglittrande presentpåse i ena handen som väckte min uppmärksamhet. Eftersom jag tyckte påsen var fin så jag sa till Mamma "Vilken fin påse den där mannen håller i". 30 sekunder senare så visade det sig att denna norrman, som var 30 år äldre än mig, hamnade på samma tåg och i samma vagn som oss. Det var till och med så att han hamnade i sätet brevid mig, och sätet snett mitt emot Mamma då Mamma satt mitt emot mig. Sen tog det inte lång tid försen mannen började sitt frieri till mig. Jag var tydligen det vackraste han någonsin sett! Han höll ett långt utlägg om mina ögon och om hur mitt liv skulle bli så fantastiskt bra om jag gifte mig med honom. För att lära känna varandra ordentligt skulle han ta med mig på en månads lång tågresa genom USA i flärd och lyx. Vi skulle se och uppleva allt och se kärleken till varandra växa och allt vad han bubblade om. Själv satt jag där, fjorton år gammal och skärrad till tusen. Mitt emot mig satt Mamma med ett stort leende och fnissade. Efter ett tag började mannen att prata med Mamma eftersom han nu förstått att Mamma (och alla övriga i den fulla vagnen) hade hört hans svärmeri till mig. Norrmannen försökte få Mamma att övertyga mig att hans erbjudande skulle förändra mitt liv till det bästa. Mamma sa något om att hon nog tyckte att åldersskillnaden var på tok för stor. Mannen påstod att Mamma hade fel då åldern inte hade någon betydelse i kärlek. Själv satt jag där och hoppades på att mannens hållplats skulle komma så fort som möjligt men icke, och mannen gav sig inte. Han sa att han inte skulle låta det vackraste han sett gå i väg från honom och när han sagt dom orden fick Mamma nog. "Nu får det vara bra" sa Mamma. "Og vad i hele friden har du att gØre med den saken?" fick Mamma till svar. "Du vet väl om att jag är hennes Mamma?!" fick han till svar. Och nu skulle ni ha sett mannens ansikte! Den synen glömmer jag aldrig. Han blev nämligen vit som ett lakan i ansiktet och han ville förmodligen bara sjunka genom jorden. Han hade inte haft en aning om att Mamma var min Mamma!!! Så efter att han bett så mycket om ursäkt kunde vi inte annat än att skratta åt det tillsammans. När Mamma berättade att jag bara var fjorton år blev han ännu vitare i ansiktet. Han hade tydligen trott att jag varit något äldre men i alla fall, snuskgubbe där! Oh vad det var svårt att hålla sig för skratt åt allt detta. Samtidigt som jag tyckte synd om honom tyckte jag att det var rätt åt honom. Och hörre ni! Det bästa med denna historia är detta. Innan han hoppade av tåget gav han mig, mycket riktigt! -den rosaglittriga påsen som ett minne! Helt ovetande om att jag tidigare kommenterat påsen. Så bad han mig att söka upp honom när jag blivit lite äldre så att vi kunde fortsätta hans planer då. När mannen hoppat av tåget och när han hade försvunnit ur vår åsyn sa Mamma skrattandes "Tänk, vissa är lyckliga. Nu fick du ju påsen som du tyckte var så fin" Sen den dagen kan jag lova er att jag aldrig någonsin har kommenterat hur någon påse ser ut. Fin som ful.
Detta är ett underbart underligt minne som jag delar med min Mamma. Påsen har jag sen dess haft i säkert förvar hemma hos Mamma men nu är den alltså här med mig i USA. Mamma är för rolig!

Min norrman vet allt vad jag gillar! För han skickade med min norska favoritläskedryck Villa Champagne.

Och så skickade han med två gröna äpplen...

..och så ett ruttet brunt äpple. Vad han nu menar med detta? Kan det vara så att detta är ett tecken på hans besvikelse över att jag reste till USA utan honom? Stackarn. Men jag måste påpeka för honom att han fortfarande är cirkus 20år för gammal för mig, trots att jag har blivit äldre. Sorry kära du. Sorry...

Jag älskar dom med ♥

Jag kan inte annat än säga att jag har...

..en underbar Lillebror! Alla tjejer där ute -han är ett kap.

Världens bästa Eva och hennes Thomas skickade mig fin vänskap!

O,V och G's gulliga farmor och farfar gav mig en tusenfoting och en tvål.

Och vilken filur kan ha skickat mig detta kort?

Jo, min underbara Johanna! Det är konstigt med Johanna för vi har bara känt varandra i 6månader ungefär men om jag inte riktigt visste om det så skulle jag trott att vi har känt varandra sedan lekis eller så. Att jag har funnit Johanna är ren lycka för mig.

Det här kortet är också från Johanna fast det fick jag för ett tag sen för det är mitt födelsedagskort.

Johanna vet precis hur man ska fylla ett vykort. Proppat med härlig text precis som det ska vara! 





TACK SNÄLLA MINA ♥:AN!
Massa Kärlek Från Er Lilian 




Translation:
People loves me! And I love them!

Tavlan jag gjorde blev så här.

Det gosades med Stella.

Åsa och jag arrangerade om i deras hem.

Det var så att jag hade målat en tavla till Åsa och den gjorde så att Åsa blev sugen på förändring och jag älskar ju att hålla på att greja med inredning så jag hjälpte gärna till. Tavlan jag gjorde tänkte jag visa i ett annat inlägg för den som är nyfiken.

På kvällen hade Åsas man Micke en spelning med sitt band på det här haket.

Medans bandet riggade upp käkade vi mat.

Det var amerikanskt och gott.

Åsa var lika glad och go som alltid.

Senare drog bandet igång och folket gjorde lika så.

Sent in på natten umgicks jag med Åsa och en skara av hennes vänner. Trevligt värre måste jag säga!

Medans vi åt så planerade vi lite inför våra resor vi tänkt göra tillsammans.

Och när vi hade rensat faten på mat så beställde vi in ett nytt fat fyllt med brownie och glass som vi delade lika.

Där fanns det mycket att välja på förstås.

Färglada cupcakes.

Gigantiska cupcakes.

Liina valde en med hallonswish.

Första och på så sätt den äldsta pizzerian i USA. Det tycker jag är häftigt men inte det minsta förvånande för milda matilda så gott det var!

Vi beställde en hel med våra egna halvor. Liina åt en med paprika, tomat och korv och jag åt en vit pizza med en massa olika sorters ost, olivolja och färsk basilika.

Liina.

Med magarna fyllda med pizza gick vi sedan vidare i stadsdelen och för att övertyga er om att vi fortfarande är i Amerika och inte Italien så tog jag kort på en skolbuss.

Så tog jag en bild på en bild också. En bild på hur Little Italy såg ut för en sisodär hudra år sedan. Husen är dom samma men allt det andra vet i sjutton.

När pizzan hade smält lite i magen kunde vi inte låta bli att besöka detta populära bakery.

Italienska godsaker och delikatesser.

Min värdamma, som har italienskt blod i sig, har lärt mig att Italienare inte bara är riktigt duktiga på mat utan även på sötsaksfronten så jag visste att detta besöket skulle bli bra.

Eller bra och bra. Socker kanske inte är det mest hälsosammaste för kroppen men tur är väl allt att det är riktigt hälsosamt och bra för själen.

Dom små rackarna till höger som heter Pignoli Brittle har min värdmamma introducerat för mig och det är nu en av mina favoritkakor. Pignoli är italienska för pinjenöt för den som vill lära sig något nytt.

Och vad köpte vi då? Jo, jag var sugen på något mjukt så det blev en fluffig grej med en krämig fyllning i.

Liina var sugen på. Hum. Liina var sugen på en Napoleon, något med choklad, något kexigt och något med en jordgubbe. Fick jag med allt mån tro.

För att pigga upp den gråa dagen lite så tog vi fram såpbubblor.

Unge herr Oliver hade lite olika tekniker med sin blåsning. Allra bäst tyckte jag om den här.

Dopp Dopp.

Blubb Blubb.

Ser ni killen med spaden där borta i hörnet? Det är Viggo. Han var givetvis också med och lekte.

Men han föredrog att skövla sand i stället för att fjompa runt med bubblor.

I den här delen av Amerikat är det på tok för varmt för att någon snö skall kunna komma så man får nöja sig med sand förstår ni.

Och av sanden blev det både tårtor, vägar och så ett hus till mig.

Och djuren var fascinerade över att titta på oss.

Lamor.

Melissa passade på att njuta lite extra av vår utflykt för snart är hennes mammaledighet slut och det dags för henne att gå tillbaka till jobbet igen.

Eftersom vi hämtade upp Oliver direkt från skolan så blev det lunch för pojkarna i parken.

Dom åt något så klassiskt amerikanskt som peanut butter & jelly mackor.

Gunnar var glad och nöjd i sin vagn. Speciellt när största storebrosan gav honom uppmärksamhet.

Grön? orange? lila? blågrå? gul? blå? vit? röd? eller rosa?

Efter första ögonkastet trodde jag att den gröna var den rätte, eftersom det är min favoritfärg liksom, och efter att sedan har funderat över den strålande gula eller den apelsiniga orangea ett tag fick till slut den klarvita bli min. Jag som knappast ens lade märke till den vita vid första ögonkastet. Tänk så det kan sluta.

Fast det tog allt en stund för mig att bestämma mig vilken jag skulle ha. Som tur var kunde Shane, en kille som jobbade där, vara mitt stöd genom att lyssna och nicka när jag diskuterade igenom frågan med mig själv. Han tyckte det var kul att hjälpa någon som klarade av allt själv sa han. Så sa han att han tyckte att jag var den härligaste kunden på länge och det måste vara en bra komplimang tror jag. Hoppas jag. I vilket fall, tack för att du fanns där Shane om du kan förstå svenska och om du läser min blogg.

Jag tycker att det är en perfekt klocka för mig. Framför allt då jag kan ha ursäkten " Jag är ledsen att jag är sen men jag råkade sätta min armbandsklocka upp och ned" när jag kommer försent till något.

Derbyfienderna New York och Philadelphia.

Micke och Jack älskade nästan allt i affären. Personligen vart jag mest förtjust i den enorma lampan i taket...

..och så tyckte jag om den här t-shirten också. Heja alla lagen på en gång! /Lilian

Micke höll stolt upp en JOFA keps. JOFA är ett svenskt påhitt förstår ni.

Vad gjorde vi mer då? Jo. Vi strosade runt i entrén av den världsberömda arenan Madison Square Garden.

Där hängde det bilder på alla möjliga stjärnor. Bland annat bilder på gigantiska basketspelare.

Som fick en annan att känna sig fjuttig som en myra.

Så åt vi kringlor också. Eller pretzels som man säger här. Typiskt för NYC.

Där gick vi bland annat in i det gigantiska Barbiehuset.

På Times Square fick Jack ragg.

Vi gick in i Amerikanernas chokladparadis.

Där säljer dom bland annat Reese's vilket är ett klassiskt favoritgodis hos många amerikaner.

Så finns det en maskin som slumpar ut en massa choklad till en för valfri summa.

Vi åkte gul taxi. Detta var killarnas första taxitipp i NYC.

Vi åkte och kollade vart Jacks pappa hade bott under två år på 80-talet. Och vilket flyt sen. Lyssna bara här. Vi hade turen att stöta på en man som bodde där så efter att Jack berättat om att hans pappa hade bott där gav mannen honom möjligheten att även gå in och titta. Förstå vad kul.

Sen åt vi mat på en restaurang. Genomsnälla Micke bjöd.

Alla tre åt samma rätt. Samma enorma rätt! Burritos som var lika stora som två kebabrullar ungefär. God bless America!

Och när vi var mätta och belåtna så fortsatte vi vårat strosande i centrala New York.

En Willy:s kasse överfylld med svenska godsaker från Micke till Mig!!! Hur galet är det inte på en skala!

Påsen innehöll i praktiskt taget ALLT.

Innan Micke reste hit undrade han om jag ville ha något medhandlat och jag sa "lite lakrits vore gott". Och vad får jag? En hel kasse överfylld med flera kilo lakrits plus en massa massa mer!

För alla er som inte har förstått det så är Micke en underbar själ till ett hundra procent på alla sätt och vis.

Skulle jag beskriva honom i ett par ord så där så skulle jag säga: Generös, snäll, positiv och "allting går att fixa".

Micke hade, helt ovetande om att jag var en trogen nyckelringsamlare som 10-15åring, lagt ner en liten nalle till mig som ska vara med mig som sällskap här i USA.

Lakrits var det ja.

När vi kom upp möttes vi av en utsikt som nästan fick oss att tappa andan.

Så offatbart vackert!

Jag har sett staden i från ovan förr men då under dagstid och jag måste säga att det är under natten det är som allra vackrast!

Så får ni chansen att kunna se staden från ovan i mörker -tveka inte.

Att stå högt högt upp och blicka långt långt ner är magiskt.

Tittar man noga så ser man många saker. Som människor som åker skridskor till exempel.

Ljudet av staden blir helt annorlunda på avstånd än när man står mitt ibland det.

Ser ni här i mitten av området på bilden som formas som ett sånt här √ tecken ungefär. Det är The Flatiron Building.

En vänlig man frågade om vi ville att han skulle ta en bild på oss med min kamera. Gärna sa vi och så här blev den.

Själv försökte jag toppa mannens resultat med en bild på oss tagen i en spegel. Ni får dömma själva men jag tycker att den vänliga mannen använde sig av ett mycket mer konstnärligt uttryck.

Innanför utanför, i lugnet från vinden och kylan, satt det en man och jazzade på saxofon. Han förgyllde stämningen något så underbart!

För övrigt så var stämningen romantisk. Personligen kunde jag inte annat än att bli kär i allt och alla, framför allt när jag såg alla kärlekspar som kommit upp för att njuta av utsikten och av varandra.

Inne i salongen var det väldans piffigt med en massa lampor som skapade en härlig discostämning.

I en väldans fart fylldes balkongen som vi satt på med en himla massa glada själar.

Nedanför oss var scenen redo för artisternas entré.

Liina var Broadway-snygg.

Och jag. Jag var. Jag var bara. Snygg.

För er som inte vet något om Prescilla the queen of the dessert kan jag avslöja att den handlar om ett gäng Drag queens som blir fast i den Australiensiska öken.

Nu är det ju så här att det är STRÄNGT FÖRBJUDET att fota under själva föreställningarna på Broadway så tyvärr kan jag inte visa er bilder från det makalöst häftiga! För det var det minst sagt. En underbart ryslig bra upplevelse! Artisterna, kulisserna, kostymerna. Wow wow wow! Ni anar inte! Mäktigt är det rätta ordet!

Så istället för att visa er bildern från föreställningen får ni se några fina ljuskronor från foaljén. Inte så illa va.

Plus att jag tog en bild på en bild från musikalen som hängde vid entrén. Den kan ge er en gnuttig liten känsla av vad vi såg.

Ja, det kan man lova att det var! Ett glittrigt spektakel med en himla massa talangfulla människor! Som dom tre huvudpersonerna Nick Adams, Will Swenson och Tony Sheldon. Namnen kanske inte säger så mycket men om jag säger att dom är med i saker som filmen sex and the city 2, Dancing with the stars och An Englishman in New York så säger det kanske lite mer. Så var det en massa andra kända ansikten med från bland annat Scrubs, Ugly Betty och Twilight. Vem som helst får ta mig sjutton inte uppträda på Broadway det är en sak som är klar. Tusan också vad synd...

Utsikten från bron är underbar från början till slut. Speciellt en dag som i lördags då vädret var strålande.

En härlig känsla att vandra högt över vatten på träplankor med en stor stad runt omkring sig.

Top of the Rock, Empire och mycket mycket mer.

I slutet av bron mötte vi en svartklädd judefamilj. God dag God dag hur står det till.

Hej Brooklyn!

Vi begav oss ner mot strandpromenaden där man har utsikt över Manhattan plus att man ser Brooklyn Bridge där ifrån också.

Nämnde jag att vädret var strålande det kanske jag gjorde ja.

Ganska så mycket i mitten på den här bilden mellan staketstolparna kan ni se skymten av den enorma gröna kvinnan. Frihetsgudinnan alltså.

Och ganska så mycket i mitten på den här bilden kan ni se en enormt lycklig och nöjd kvinna. 




Translation:
A sunny walk over Brooklyn Bridge.