konstigalilian

Fortsättning på förra inlägget...

Från att ha trott att jag var påväg till en familjemiddag till att tro att jag var på väg till något äventyr för att sedan hamna på en familjemiddag hamnade jag slutligen i orten där jag växte upp. Utanför byns forumhus. Nu började jag ana något...

När min svåger Niklas, som hämtat upp mig för att köra mig till forumhuset, hade parkerat bilen bad han mig att blunda. Sen fick jag snällt nog rida på hans rygg in till byggnaden. Där inne var det knäpptyst. Inte ett ljud hördes...

 

Niklas bad mig att gå fram till den stora dörren som leder in till den stora salen. Jag gjorde det.
"Nu kan du öppna dörren" sa Niklas. Och då!..

Då möts jag av den mest välkomnande synen någonsin. För där stod dom två underbara människorna Jenny och Astrid viftandes med Sverigeflaggor varav dom säger:
Astrid: Ha ha ha, Ha den äran!
Jenny: Nej Nej, dumsnut!

Och när Astrid och Jenny framfört sitt lilla intro hörde jag fler röster, välbekanta röster, sjunga
"Du gamla, Du fria, Du fjällhöga nord
Du tysta, Du glädjerika sköna!
Jag hälsar Dig, vänaste land uppå jord,
Din sol, Din himmel, Dina ängder gröna.

Och då ser jag
EN DRÖS AV MINA FANTASTISKA VÄNNER OCH FAMILJ!

Vilken överraskning!!! En liten välkommen-hem-middag med familjen? Jo jag tackar ja! En hejdundrande överrasknings-välkommen-hem-fest var vad det blev!

Och där stod lilla jag. Överväldigad och rörd till den högsta grad. 
Jag som trott att jag skulle iväg på något smutsigt äventyr för att sedan käka middag med familjen hamnade i en sverigepyntad lokal fylld med människor som betyder massor. Wow. Mållös än idag. 

Här kommer ett gäng bilder från festens start tagna av mina vänner.

Jenny och Astrid i väntan på att jag ska komma.

Du gamla Du fria tra la la la la

Jessin filmade alltsammans och jag efterlyser fortfarande att få ta del av den. Jessin!

<3