konstigalilian

Lite lagom sent på natten kände vi oss lite lagom utmattade av Philadelphias härliga nattliv så då ringde vi Bruce som kom och hämtade upp oss i precis lagom tid.  

Himmelen var oskyldigt blå, och vi lika så. Eller inte. Man vet aldrig. Eller. Kanske. Nästan. Lite. Nej.  

I bilen hem var vi lagom fnissiga och i backspegeln kunde vi riktigt se hur nyfiken Bruce var. Han skulle nog gärna velat höra allt om kvällens bravader. Som vart Liina fått sin ros i från, varför vi skrattade så mycket när vi pratade om ett grönt äpple, vem poeten egentligen var och vad vi menade med Mr DC. Men si det var saker vi höll för oss själva. 

Natten susade förbi utanför medan vi susade igenom den för att slutligen landa i våra respektive hem i våra sköna sängar. Jag somnade med ett stort leende över allt det dagen, kvällen och natten erbjudit och på morgonen där på vaknade jag precis lika leendes. Så, så himla bra och lyckad vart min födelsedagpresent på ett ungefär. 


Sofia: Oturligt nog ville Bruce inte bli fotograferad men jag kan avslöja att han var riktigt tomtesöt. En liten snabb beskriving skulle lyda ungefär så här: kortväxt, vitt hår, ovala glasögon, blå ögon fint uppklädd och mustasch. Där har du'n!