konstigalilian

Det är helt ofattbart konstigtochbraochledsamtochunderbartochtragisktochfantastiskt att mitt år som au pair i världens bästa värdfamilj snart är slut. Känslorna är, som ni kankse märker, blandade i en märklig och salig röra. Det är bra/dåligt/kul/tråkigt på en och samma gång. Att jag föralltid kommer ha kvar familjen i mitt liv står redan skrivet i stjärnorna men jag kommer aldrig mer vara där varje dag på samma sätt som nu. 

I torsdags ordnade familjen ett Goodbye Party för mig där så gott som alla av Eric och Melissas familj och deras och mina vänner deltog på. Alla var så himla fina och snälla och vi hade det, Gissa? Konstigtochbraochledsamtochunderbartochtragisktochfantastiskt förstås!

Se vilken fin tårta Melissa beställt till mig på hennes och mitt favorit bakery. Rörande! 

Vi hade jättekul på festen. Och jättesorgligt. Tänk vad konstigt ändå att känslor kan blandas så. Blandas precis som o'boy skulle man kunna säga. Mjölk som är bra för dig och chokladpulver som inte är så bra för dig. Så blandas det till en god dryck som inte är så nyttig men så god så att man fortfarande vill dricka den fast man kanske egenligen inte borde. Komplicerat? Välkomna till min värld som den ser ut i dagsläget med alla känslor. Om Per Gessle hade varit med under mitt Goodbye Party vet jag precis vilken sång han hade nynnat på "Och här kommer alla känslorna på en och samma gång"... 

När man har sina tre små pojkar, varav två som funderar och frågar och förstår blir allt extra jobbigt. Att ha fyra vackra små mörkbruna tindrande ögon som tittar på en och frågar saker som Why do you have to leave? Can I come with you to Sweden? Are you gonna come right back? är det lite svårt att hålla tillbaka gråten för oss alla tre. Men, vi är starka som superhjältar och bitska som pirater så vi klarar allt. Plus att det finns skype och flygplan, det tycker vi är jättebra!  

Oj vad jag kommer sakna allt och alla. Mest mina tre små ♥:an förstås. Nej, för stunden får det vara nog skrivet om saknaden som komma skall. Annars kommer jag att börja gråta och det går ju inte. I alla fall inte nu när jag hör att pojkarna leker i närheten av mitt rum. För när pojkarna är med är jag precis så som jag vill att dom ska vara i det här -stark som en superhjälte och bitsk som en pirat. Så det så! 

/Lilian.

 

(Lite längre fram kommer jag visa er mer från min hejdå-fest, och allt annat kul och spännande jag än inte har bloggat om ännu. Men som ni förstår så är mina sista två veckor här i USA, på ett bra sätt, häktiska. Så bloggen och allt vad det heter prioriteras lite senare).