konstigalilian

Nu känner jag på mig att det kommer bli lite rörigt så det gäller för er att hänga med...
Liina och jag landade i Nashville under fredagseftermiddagen. Liina, jag och våra två resväskor på hjul. Dom där resväskorna blev lite till ett bekymmer då vi var tvugna att släpa runt på dom då vi valt att inte förhandsboka något hostell som vi kunde lämna av dom på. Liina och jag hade nämligen bestämt oss för att strunta i boende och stanna uppe hela natten! Dock hade vi hoppats på att det skulle funnits någon möjlighet att lämna väskorna i några hyrskåp med lås eller så på flygplatsen men icke sa nicke. Att behöva gå runt och dra på ett par resväskor över natten i en storstad där det kan finnas banditer var vare sig smidigt eller smart. Så där hade vi ett litet bekymmer. Men bekymmer är till för att lösa tycker jag och därför bekymmrade det mig just inte så mycket. Istället övertalade jag Liina om att allt skulle fixa sig och så bar det iväg på stöveljakt. 

För jag hade som mål att köpa mig ett par cowboy boots under mitt besök i Nashville. Extra påtagligt blev det att jag ville ha ett par boots från just där när jag såg att det verkligen var så att gatorna kryllade med cowboys! Jag som trott att det där med cowboys mer var en överdriven sak som man föreställer sig kan finnas på platser som Nashville. Att man kanske skulle se en och annan men så var inte fallet. Fallet var som så att det var cowboys överallt. Cowboys med smuts under naglarna, boots, solbrända nackar, muskelösa armar och hatten på. Och mitt i stan höll dom till, kan ni tänka. På fredagskvällarna kommer bönderna till stan för att svänga loss fick vi höra. Och det ska jag säga er. Jag har aldrig varit i en stad där jag känt det som att jag varit på landet tidigare än under mitt besök i Nashvill. YeeHaaw!

Bland annat gick vi i den här mannens butik. Cowboy Blue är hans namn. Han vart, som ni kanske kan se, stormförtjust i mig. Varför vet jag inte riktigt. Jag var mest pratglad och det verkade han gilla. Han visade mig statyetter och priser han vunnit och utnämningar han fått genom sitt liv som cowboy. Så visade han mig sin lilla hund och så gav han mig en bild på sig själv när han deltog i ett rodeo mästerskap i Florida på 70-talet och som han vann. Tydligen är han en kändis i cowboy-kretsarna om man ska tro hans ord och det gör jag förstås. (PS. Om ni nu tycker Blue's namn är lite roligt så kan jag avslöja att jag gjorde bort mig angående det. I början av Blue's och min konversation (innan han hade blivit så där kramigt intim med mig som på bilden) frågade jag honom om rekommendation till en bra restaurang. Han mumlade på något med sin söderdialekt som jag uppfattade som "oh yeah go'ain eat at??and order some bbq??ribbs?? and the name is Blue" Alltså uppfattade jag hälften av det han sa ungefär. Jag låtsades dock som att jag hade förstått allt och sa tack. Efter det sa han "What's your name girl?" Jag sa Lilian och frågade om hans namn tillbaka. Han svarade "Blue" och vet ni vad jag sa då? Jag sa "No, your name. Not the restaurant". Och vet ni vad han sa då! "Blue is my name and not the name of the restaurant" Oups! Jag sa "Oh, I am sorry. Wow that's a pretty name you got there Blue". Så skrattade vi gott båda två. Han berättade om förklaringen till sitt namn som kommer från hans far som var en indian. Blue är 50% indian men 100% cowboy sa han. Nog för att jag är usel på matte men denna gång tror jag att det är Blue som är ute och cyklar..Den där missuppfattningen som uppstod med namnet påminner mycket om det här (spola fram till 3:49). Och så tyckte jag att Blue var en kopia av Jerry's, i Tom&Jerry, farbror. Kolla bara här så ska ni få se!)

Tyvärr så var det inte i Blue's butik jag hittade mina boots utan det var här. Japp. Jag fick tag i ett par! Egentligen hade jag velat haft ett par med färgglada blommor men eftersom alla par som jag såg med just blommor på var, i min smak, för mesiga i färgerna blev det ett par enfärgade bruna istället. Inte lika roligt kanske men attans så snygga. Synd nog har jag ingen bra bild att visa er och det är ju lite tråkigt men ni får säkert se dom någon gång när jag har på mig dom i framtiden skulle jag tro. 

Mina stövlar kan jag inte visa men den här stöveln kan jag visa er. Jag bad mannen som sålde mina boots till mig att visa mig dom dyraste bootsen han hade i affären och det var dom här. Hundra procent handgjorda i äkta krokodilskinn. Dom kostade ♣ vill jag lova. 

Så visade mannen mig dom här bootsen också som är så dyrbara att dom inte ens är tillsalu. Dom har tillhört en känd countrysångerska som jag inte har en aning om vem det är. Hon köpte bootsen i mannens butik. Jag tänkte dock fråga mannen om hon inte var nöjd och om det var därför hon gav tillbaka bootsen till affären. Men eftersom han var så stolt över att ha hennes boots i butiken så var jag tyst om den saken. Men håll med om att det är lite konstigt att hon skänkte tillbaka något som hon köpt där. Dålig reklam skulle jag vilja påstå. 

Mannen var så stolt över sin monter med kändisens grejer. Föresten så är det tydligen många kända countrymusiker som köper sina boots från mannen. Dolly ska visst ha sig ett och annat par hemma i sin garderob bland annat. Och nu har även kändisen Lilian Kirchsteiger köpt sig ett par så det kan han lägga till på sin kändislista. 

Men! Vad är nu detta? Samma bild två gånger? Vänta. Det kommer en förklaring..
Minns ni att jag nämnde att vi hade bekymmer kring vart vi skulle förvara väskorna under natten? Minns ni även att jag sa åt Liina att vara lugn för att Lilian kan precis allt här i världen? Allt utan slalom förstås, för det har jag aldrig försökt. Men om jag någon gång testar så kan jag säker det med ska ni se /Lilian på Bråkmakargatan.  
Efter att jag köpt mig mina boots sa jag till Liina att "Nu ska vi gå tillbaka till Blue och då kommer jag dra till en liten nödlögn och det du behöver göra är att hålla med mig. Okej?" Liina gick med på planen. Väl tillbaka hos Blue (inte nog med att jag just precis skulle till att ljuga honom rätt upp i ansiktet med min lilla nödlögn, jag kom tillbaka till hans butik med ett par boots inhandlade från en konkurrent. Lilian lilian lilian...) sa jag så här på ett ungefär "Haodi Cowboy! Jag tänkte be dig om en tjänst fast innan du svarar vill jag att du ska känna dig fri till att säga nej. Jo så här är det. Våra kompisar som vi ska bo hos i natt kommer snart och hämtar oss. Dom kommer direkt från flygplatsen och har hela bilen full med passagerare och bagage så våra väskor kommer inte få plats. Dom bor cirkus fyrtio minuter här ifrån så det skulle underlätta om dom slapp att åka två gånger..." längre än så hann jag inte innan Blue sa "Lämna väskorna här och hämta dom imorgon vetja! Inga problem!" Så tog han väskorna och ställde dom bakom kassadisken och sa "Då ses vi imorgon igen. Vilken tur". Med dom orden så kändes det lite bättre i min mage där en lögnklump just vuxit sig stor. För enligt Blue var vi båda vinnare av situationen! Sen sa vi "vi ses imorgon" innan Liina och jag knallade vidare ut på stan där vi visste att vi hade många timmar att spendera. En hel natt. En hel natt full av händelser. 

Om ni undrar varför jag drog till en lögn beror det på att jag inte ville sumpa chansen till Cowboy Blue's hjälp. För jag var osäker på om han skulle gå med på "Hej igen Blue jag tänkte bara fråga om vi får ha våra väskor i din butik under natten och komma tillbaka och hämta dom i morgon bitti för vi har inget hotell och vi vill inte dra runt på väskorna genom stan när vi kommer loda runt alldeles ensamma med alla uteliggare och banditer under natten". Därför ljög jag. Förlåt Blue.