konstigalilian

Efter fem timmars flygning (USA är ett stort land!) landade jag mitt ute i öknen. Mitt ute i öknen i det man kallar "öknens diamant" -Las Vegas! Nu förstår jag mer än någonsin varför staden har det smeknamnet för staden är verkligen en sprakande och glimmande diamant omringad med sand, berg och mera sand. 

Efter att jag tagit mig från flygplatsen till hotellet jag kom att bo på checkade jag in lite snabbt för att sedan utforska staden man hört och sett så mycket om. Jag ville hinna med att se så mycket som möjligt innan staden vaknade så att säga. För i Vegas börjar morgonen klockan 6 på kvällen och natten klockan 6 på morgon. Helt tvärt om alltså. 

Det dröjde inte länge innan jag fick syn på ett bröllopskapell. Och sen ett till, och ett till. Kapell efter kapell där man lätt som en plätt kan bli man och hustru. Så oerhört..romantiskt?..

"Att besöka ett Wedding Chapel gör man bara om man ska gifta sig eller stå som vittne". Det fick jag klart för mig ganska snart av sträng hotellpersonal och annat folk jag frågat om information över om man kunde besöka ett kapell lite så där bara hux flux utan att stå som brud. Eftersom jag inte hade tänkt gifta mig var jag inte riktigt helt nöjd med folks stränga attityd kring det hela så jag smed ihop en plan. Inte hade jag väl åkt ända till Vegas för att missa detta heller! Så jag gjorde lite som så här. Jag valde ut ett kapell som jag ville besöka (det som ni kan se på bilden ovan). Väl utanför entrédörren harklade jag mig, sträckte på axlarna och ringde på dörrklockan. Efter en liten stund kom en uppsminkad dam med skrynklig hy att öppna dörren. Hon frågade när jag hade tid för mitt bröllop och jag svarade att det inte var jag som skulle gifta mig utan min vän.. ää.. Lisa..och att jag..ää skulle vara vittne! Jag skulle möta Lisa där runt den här tiden sa jag. Damen log vänligt och visade mig in. Yes! tänkte jag. Damen bad mig att slå mig ned på en bänk i entrén, bredvid ett bröllopspar som satt redo för sin vigsel, medan hon bad sin kollega som var en nätt liten japanska kolla efter "Lisa" i dagens bröllopsschema. Medan dom gjorde det smög jag mig bort från väntbänken och alla plastblommor och andra bröllopsdekorationer, längre in i kapellet. Och jag lyckades! Jag lyckades komma in i en vigselsal! Men jag kunde inte stanna länge för rätt som det var knackade den sminkade skrynkliga damen på min axel. Hon sa att dom inte hittade någon "Lisa"  i sin bok och så bad hon mig att återkomma. Lustigt sa jag. Bäst att jag går och ringer till henne och reder ut missförståndet... Sen gick jag med raska steg ut ur kapellt för att sedan småspringa några kvarter bort. Jag vågade inte hålla mig i närheten för att riskera att åka på böter eller så, man vet aldrig med USA... Ibland i efterhand när jag gjort vissa saker kan jag tänka lite som Madickens lillasyster Elisabeth ofta tänker om Madicken. "Du är ju inte klok Lilian". Men lika snabbt väder jag på det hela och så tänker jag istället som Madicken själv säkerligen skulle tänka "Joho då, det är jag visst det!" För ibland är jag bara så makalöst kolosalt briljant smart och finurlig /Världens bästa Lilian lagom tjock i sina bästa år!