konstigalilian

Tillbaka till Vegas och stoppet efter besöket inne på Venetian. 

Nästa stopp låg hyffsat nära Venetian så dit tog vi oss till fots. 

På väg till nästa destination gick vi förbi mycket fränt. Som dom tre kända statyhuvudena och Kapten Sparrow som spelade luftgitarr. 

Det vi var på väg till låg utanför The Mirage. 

Det var ungefär här, vid det fina vattenlandskapet utanför The Mirage, vi kom att hållas för en stund. 

För där skulle minsann en vattenshow utan dess like dra igång. 

Och rätt som det var hördes det pampig musik som följdes upp av eld och vatten som sprutades ut hej vilt från alla möjliga håll. 

Det var riktigt mäktigt! 

Vatten, eld, jord och luft. Våra fina fyra element.   

Om ni planerar att åka till Las Vegas, missa för sjutton gubbar inte denna show. Ni kommer då inte bli besvikna! 

Håll för öronen nu för här kommer ett 
GRAAAAAAATTIIIISSSSSSSS!!!
Det där var ett grattisvrål värre än en gorillas djungelvrål! Och det Grattiset var tillägnat min härliga svåger Boa som fyller 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 år idag den 29/7!!! 40 år som är en mycket fashionabel ålder inte bara i gorillornas värd utan även för deras kusiner, oss människor. (Denna information är något som Boa lärde sig på Kolmårdens djurpark och som även jag och ni nu också har kunskap om).

Grattis undebrara Boa! Att du är min svåger det är jag himla glad och nöjd över. Om jag skulle gått in i en svåger-affär och valt ut fyra svågrar skulle du varit en av dom. Tur som 17 att jag inte ens behövde göra det utan att Bettis hittade dig alldeles själv på egen hand. För jag vet nämligen inte hur mycket en svåger kostar och om jag skulle haft råd. Jag tror nämligen att svågrar kan vara riktigt dyra. Framför allt om man vill ha en sån dyrbar som Dig! Puss och Kram! I ♥ U /Lilian 


Bild: Tagen förra gången jag såg Boa. Alltså nästan 12 månader sedan. 

Ett Blogg-Grattis en dag i efterskott till min fantastiska Lillebror Filip som fyllde ett år yngre än mig igår den 28/7, alltså 21! Min underbara bror som jag aldrig skulle kunna byta bort. Inte ens mot en hel kartong fylld med cocosbollar! Min lillebror som jag alltid stått nära. Filip som jag hade turen att dela nästan hela min låg och mellanstadie-skolgång med då vår skola hade 1-2:a, 3-4:a och 5-6:a. I och med det vet jag nästan exakt hur många gånger han har kastat sudd på någon klasskamrat, skrivit får-jag-chans-på-dig lappar till någon söt tjej och exakt hur många gånger han har stått i skamvrån. Men sånt skulle jag aldrig någonsin skvallra vidare om, särskilt inte till Mamma och orsaken till det är att jag inte vill riskera att han skvallrar vidare om mig och mina hyss. Det kallar jag blodsband och syskonkärlek! 

Fille min lillebror. Söta lilla du som kom till världen 18 månader efter mig. Tänk vilken tur att det var just du som blev min lillebror. Min fina lillebror som nu är större än mig. När vi var små var det jag som var störst och som kastade potatisarna till djuren längst och som skyddade dig mot det mesta som var farligt men idag och framöver är det du som får ta på dig uppgiften att kasta potatisar och skrämma bort alla monster för dina muskler är mycket större än mina. Plus att du är längre än mig. Men glöm för allt i världen inte bort att oavsett hur mycket starkare eller längre än mig du är så kommer jag alltid vara äldst. Så det så. Alabaladjola! Älskar Dig Något Så Enormt Mycket! Obeskrivligt skulle man kunna säga ♥ Puss Puss från din minsta lillasyster Lilian. 

 

 

Bild: Tagen för ett år sedan då Filip fyllde 20. 

 

 

 

Det första stoppet som gjordes under den guidade kvällsturen var att besöka Venetian. Ett casino och hotellanläggning med en massa lyxiga butiker som ska föreställa den vackra och romantiska staden Venedig!

Där inne var det så himla fint! Det första jag slogs av när vi kom in var att det kändes precis som att man var utomhus! Mycket på grund av den otroliga takmålningen i taket som ser ut som en vacker himmel. När man går runt där inne känns det som att himmelens alla moln följer efter en men i själva verket står dom prick stilla. Det var läckert. 

Eftersom jag aldrig varit i Venedig på riktigt så kan jag inte ärligt påstå att det var som Venedig men jag kan ärligt påstå att det var så som jag föreställer mig att Venedig är. 

På det stora torget var det stämningsfullt värre av livemusik på italienska, glassbarer som sålde italienska glass, folk som surrade runt som att dom befann sig på ett riktigt torg, levande duvor som flög runt lite som att dom trodde att dom var utomhus och i Italien på riktigt och lite så. 

Fast det allra mäktigaste där var ju såklart kanalen med vatten där gondoler flöt omkring. Gondoler som kördes runt av personer i randiga t-shirts och med stråhatt som då och då nynnade ut i opera på italienska.  

Här är jag. Eftersom det inte är så lätt att fotografera sig själv bad jag snällt en man om hjälp. Första bilden han tog kände jag på mig blev fruktansvärt stel (som ni kan se). Det var liksom lite generande att le inför sin egna kamera när en okänd person höll i den. 

Men nästan direkt efter att kameran sagt klick tänkte jag "äh vad sjutton" och så bad jag honom att ta en till bild. Då släppte jag loss lite och så försökte jag utgå från känslan jag hade i kroppen och jag tror mig påstå att jag lyckades föreställa den känslan ganska bra. 

Det var vid den här återvändsgränsen som båtchauffisarna i stråhatt nynnade ut i italiensk opera. 

Lite här och var fanns det masker av detta slaget. Sånna gillar jag. Man blir liksom lite rädd och glad av dom på samma gång. 

Nedanför ett vattenfall bjöds det på teater av fint uppklädda skådespelare och mimare. Det tackar man för! 

En till mask. Som var upplyst. En upplyst mask. Kan man kalla det för lysmask? 

När man tittade upp i taket på ett ställe såg det ut så här. 

Och när man såg ut över en del av casinot från en rulltrappa såg det ut så här. 

Mesta del av tiden vi hade inne i Venetian fick vi spendera själva på egen hand. 

Så under den fritiden passade jag på att lära känna den här tjejen. Aileen från Colombia som var iväg på ungefär samma äventyr som mig! Det tyckte jag var kul och så tog vi följe. 
Att gå runt inne på Venetian fick mig att föra tankarna till en av SVT's bättre julkalendrar. Ni vet sånna med mycket rekvisita så som dom har i Pelle Svanslös, Jul i Kapernaum, Julens Hjältar och lite så. Rekvisita som får små saker att se stora ut och tvärt om. Oh vad jag älskar sånt. 

Efter att det gått så många minuter vi bestämt att det skulle gå innan vi skulle möta upp med gruppen igen på mötesplatsen vi bestämt gick jag dit. Sen gick hela den samlade gruppen med spänning och nyfikenhet vidare med vår kinesiska guide till nästa ställe... 

Nu ska jag ta mer er tillbaka till Vegas. 
Vi fortsätter där jag slutade berätta, vilket innebär att jag kommer skriva om den guidade turen jag tog på kvällskvisten under min första dag i staden. 

Som jag tidigare nämnt så var majoriteten kineser, lika så var guiden och så här såg hon ut bakifrån. Iklädd en gul jacka med svarta kinatecken och med en gul vimpel med röda kinatecken och ett lysrör som lyste blått. Och allt detta för att inte tappa bort oss. Att jag och en annan tjej lyckades komma bort vid ett tillfälle trots guidens utmärkande klädsel kunde inte hjälpas. Guiden fick helt enkelt skylla sig själv att hon hade allt för bråttom när jag själv inte hade någon brådska alls. Hur som helst. Den vilsna historian slutade med att tjejen och jag hamnade med en annan grupp som också var på sightseeing med samma kinesiska företag för en stund. Tills vi möttes upp för att återförenas med vår ordinarie guide som inte alls gav mig någon glad min efter det. Aja. Eftersom jag inte hade orsakat några större bekymmer fick minen hon gav mig vara hennes egna problem för själv lever jag efter orden "bättre att vara ute på hal is och har'e glatt än att gå i lera och sörja". 

I kommande inlägg ska ni få se mycket av vad man kan se i häftiga Las Vegas. 

Den 16 juli hade min systerson Titus sin första födelsedag! Tänk att mosters lilla stjärna har blivit ett helt år! Tänk att det nu är ett helt år sedan jag var med om det mest fantastiska jag någonsin varit med om.

Puss Puss Älskling! Snart är jag hemma och då ska vi busa! ♥ /Moster Lilian 


Foto: taget i början av maj av mamma Lollo. 

Den 26/7 är ett datum jag älskar för det är nämligen datumet då min vän Karolina föddes, och idag är det exakt 22år sedan hon såg dagens ljus och det gör att jag vill sjunga ut i skönsång. Så håll för öronen nu!
Jag må hon leva Jag må hon leva Jag må hon leva uti hundrade år Ja visst ska hon leva Ja visst ska hon leva Ja visst ska hon leva ut i hundradeee åååår! Hipp Hipp Hurra Hurra Hurra för UNDERBARA Karolina! 

Karolina min fina älskade vän som betyder så mycket för mig! Du underbara människa som jag ser upp till så enormt. Tack för att just DU föddes den här dagen för 22år sedan. Det är jag dig evigt tacksam för. Jag har sagt det förr och jag säger det igen -Hur mycket jag än skulle försöka. Hur mycket jag än skulle kunna vända och vrida skulle jag aldrig kunna få fram något dumt att säga om dig. För du är så himla bra för mig på alla sätt och vis! Hoppas att din födelsedag blir toppen! Och du! Vi ses snart :) I Love You ♥ / Din vän med dåligt inflytande, Lilian Sundevall ;) 

När klockan slog halv sju på kvällen hoppade jag på en buss för att delta under en guidad night tour som jag beställt att vara med på i förväg. 

Jag tänkte lite som så att det kan vara bra att få en hum om staden innan man rockar loss ordentligt. Så brukar jag föresten tänka när jag besöker nya platser. Guidade stadsturer brukar oftast vara ett mycket bra lära-känna-möte med en stad eller plats. 

Bussen var fylld med 40 kineser, 10 amerikaner, 5 colombianer, 3 kanadensare och 1 svensk. Siffrorna är inte helt exakta men på ett ungefär så var det så det var.  

Turen genom staden var mycket intressant, rolig och bra. 

Vi stannade till på en mängd olika platser. Ser ni föresten tornet där i mitten längst bort? Det var hotellet jag bodde på. Det är Vegas högsta byggnad. På toppen av det är det ett utkik och så finns där även ett nöjesfält med tre stycken åkattraktioner av världsklass. Galet värre. 

Turen tog lite mer än tre timmar så alla vi som var med hann se och uppleva en massa. 

I dom kommande inläggen kommer jag visa er mer av den guidade turen. Vilka ställen vi besökte och vad den engelskkinestalandekinesguiden berättade för oss. Engelskkinestalandekinesguiden, krångligt ord, inte sant! Försök att säga det tre gånger på rad med två söndertuggande Mariekex i munnen så får ni se. Inte det lättaste kan jag tänka mig. 

Efter fem timmars flygning (USA är ett stort land!) landade jag mitt ute i öknen. Mitt ute i öknen i det man kallar "öknens diamant" -Las Vegas! Nu förstår jag mer än någonsin varför staden har det smeknamnet för staden är verkligen en sprakande och glimmande diamant omringad med sand, berg och mera sand. 

Efter att jag tagit mig från flygplatsen till hotellet jag kom att bo på checkade jag in lite snabbt för att sedan utforska staden man hört och sett så mycket om. Jag ville hinna med att se så mycket som möjligt innan staden vaknade så att säga. För i Vegas börjar morgonen klockan 6 på kvällen och natten klockan 6 på morgon. Helt tvärt om alltså. 

Det dröjde inte länge innan jag fick syn på ett bröllopskapell. Och sen ett till, och ett till. Kapell efter kapell där man lätt som en plätt kan bli man och hustru. Så oerhört..romantiskt?..

"Att besöka ett Wedding Chapel gör man bara om man ska gifta sig eller stå som vittne". Det fick jag klart för mig ganska snart av sträng hotellpersonal och annat folk jag frågat om information över om man kunde besöka ett kapell lite så där bara hux flux utan att stå som brud. Eftersom jag inte hade tänkt gifta mig var jag inte riktigt helt nöjd med folks stränga attityd kring det hela så jag smed ihop en plan. Inte hade jag väl åkt ända till Vegas för att missa detta heller! Så jag gjorde lite som så här. Jag valde ut ett kapell som jag ville besöka (det som ni kan se på bilden ovan). Väl utanför entrédörren harklade jag mig, sträckte på axlarna och ringde på dörrklockan. Efter en liten stund kom en uppsminkad dam med skrynklig hy att öppna dörren. Hon frågade när jag hade tid för mitt bröllop och jag svarade att det inte var jag som skulle gifta mig utan min vän.. ää.. Lisa..och att jag..ää skulle vara vittne! Jag skulle möta Lisa där runt den här tiden sa jag. Damen log vänligt och visade mig in. Yes! tänkte jag. Damen bad mig att slå mig ned på en bänk i entrén, bredvid ett bröllopspar som satt redo för sin vigsel, medan hon bad sin kollega som var en nätt liten japanska kolla efter "Lisa" i dagens bröllopsschema. Medan dom gjorde det smög jag mig bort från väntbänken och alla plastblommor och andra bröllopsdekorationer, längre in i kapellet. Och jag lyckades! Jag lyckades komma in i en vigselsal! Men jag kunde inte stanna länge för rätt som det var knackade den sminkade skrynkliga damen på min axel. Hon sa att dom inte hittade någon "Lisa"  i sin bok och så bad hon mig att återkomma. Lustigt sa jag. Bäst att jag går och ringer till henne och reder ut missförståndet... Sen gick jag med raska steg ut ur kapellt för att sedan småspringa några kvarter bort. Jag vågade inte hålla mig i närheten för att riskera att åka på böter eller så, man vet aldrig med USA... Ibland i efterhand när jag gjort vissa saker kan jag tänka lite som Madickens lillasyster Elisabeth ofta tänker om Madicken. "Du är ju inte klok Lilian". Men lika snabbt väder jag på det hela och så tänker jag istället som Madicken själv säkerligen skulle tänka "Joho då, det är jag visst det!" För ibland är jag bara så makalöst kolosalt briljant smart och finurlig /Världens bästa Lilian lagom tjock i sina bästa år! 

Hej mina kära vänner! Efter en veckas semestrande på USA's västkust är jag nu hemma på den östra kusten av det stora landet igen. Jag hade en helt makalöst fantastisk vecka! Jag tog mig från Las Vegas hela vägen upp till San Francisco och där emellan hann jag såklart med att både se och göra hur mycket häftigt som helst. Bland annat passade jag på att besöka naturens otroliga mästerverk -Grand Canyon! Ni ska få se min resa från början till slut men till att börja med vill jag visa er lite av en lycklig liten mig som besöker det stora Grand Canyon. Och medan ni tittar på bilderna vill jag att ni försöker föreställa er hur mäktigt det är att vara där. 



Alla ni som nu tänker "Att se Grand Canyon var nog en av punkterna på Lilians hundra-saker-att-göra-innan-hon-dör-lista" får en guldstjärna i boken för ni har tänkt helt rätt. Så var det! 

 

Heeey kära ni! 

Lite glest på inläggsfronten och det beror mest på att jag är upptagen med att resa runt och semestra på USA's västkust. Så här långt har jag: 

Varit i Las Vegas och haft en hejdundrande rolig tid! 

Sett Nevadas och Arizonas öken med kaktusar och riktiga äkta livslevande indianer och deras byar.

Varit på West Rim, Grand Canyon. Wow wow wow! 

Utforskat Los Angeles. Vilken stad! 

Sett Hollywoodskylten.

Varit i Hollywood.

Gått the walk of fames. 

Varit i Beverly Hills.

Gått genom dom berömda shoppinggatorna där alla stjärnor shoppar. Ni vet där Julia Roberts shoppar gärnet med Richard Gere's kreditkort i filmen Pretty Woman..

 

 

Det där var utdraget på vad jag har haft för mig dom senaste dagarna. 

Givetvis kommer jag lägga upp bilder och skriva mer om allt här på bloggen. När vet jag inte men att det kommer dyka upp en hel drös med inlägg från denna fantastiska resa -lita på det! 

 

 

 

Idag fyller min älskade underbara vackra storasyster Linnea 25år! 

Hipp hipp hurra!!! Skriker jag så högt jag bara kan i hopp om att hon ska kunna höra det över Atlanten. 

Http://mammatillteddy.blogg.se <--- besök gärna hennes fina blogg och lämna en grattishälsning! 

 

 

 

Lite lagom sent på natten kände vi oss lite lagom utmattade av Philadelphias härliga nattliv så då ringde vi Bruce som kom och hämtade upp oss i precis lagom tid.  

Himmelen var oskyldigt blå, och vi lika så. Eller inte. Man vet aldrig. Eller. Kanske. Nästan. Lite. Nej.  

I bilen hem var vi lagom fnissiga och i backspegeln kunde vi riktigt se hur nyfiken Bruce var. Han skulle nog gärna velat höra allt om kvällens bravader. Som vart Liina fått sin ros i från, varför vi skrattade så mycket när vi pratade om ett grönt äpple, vem poeten egentligen var och vad vi menade med Mr DC. Men si det var saker vi höll för oss själva. 

Natten susade förbi utanför medan vi susade igenom den för att slutligen landa i våra respektive hem i våra sköna sängar. Jag somnade med ett stort leende över allt det dagen, kvällen och natten erbjudit och på morgonen där på vaknade jag precis lika leendes. Så, så himla bra och lyckad vart min födelsedagpresent på ett ungefär. 


Sofia: Oturligt nog ville Bruce inte bli fotograferad men jag kan avslöja att han var riktigt tomtesöt. En liten snabb beskriving skulle lyda ungefär så här: kortväxt, vitt hår, ovala glasögon, blå ögon fint uppklädd och mustasch. Där har du'n!

När vi väl slagit oss till ro vid bordet kände vi som först hur hungriga vi faktiskt var. 

Liinas mage kurrade så högt så att hela restaurangen skakade. Nävars. 

Inredningen var som sagt jättemysig och fin och bra på alla sätt och vis. 

Vi behövde inte sitta länge innan vår kypare kom med både meny och rostade jordnötter i någon het chillikryddning. Alltid trevligt att bli uppvaktade med lite gratis tillbehöver. /Owe Sundberg*
Vi hade blommor på vårat bord. Det var fint tyckte jag. Allt där var fint. Så fint att Liina blev trött på mitt tjat över hur fint allt var. /Lilian Kirchsteiger*

Och så kom maten. Straxt efter drycken. Eller förätten kanske man kan säga. Jag tar om. Och så kom förätten. Straxt efter drycken.

Och sen kom maten! Vi beställde in lite olika grejer som vi delade på. På bilden ovan ser ni en sallad med en klick sorbet på toppen. Det var Liinas idé att beställa in den skiten. Ibland krånglar folk till det alldeles för mycket. 

Medan jag tvingade Liina att äta upp salladen hon valt satt jag och smuttade på min Pineapple Margarita. 

Det var hemskt trevligt att man kunde sitta vid så många olika varianter av bord. (Egentligen gillar jag inte när man säger hemskt framför något bra så jag vet inte riktigt varför jag gjorde det nu). 

Vad åt vi mer då. Jo. Tacos som var himla goda och fina. 

Tre stycken. En till Liina och två till mig ;) 

Nej. En och en halv var förstås. Självfallet delade vi broderligt. 

Vi åt även en fin liten burrito som såg ut som en Zebra med rosa man. Med lite fantasi så! 

Ni må tro att vi hade det himla kul under vår middag! Vi satt och pratade och skrattade om allt möjligt mellan tuggandet på maten. Där av vart vi båda svarta under ögonen på grund av kvalitets mascaror som rann. 

Och när maten var uppäten tyckte kyparen att vi var värda dessert. Givetvis sa jag! Det är vi alltid, oavsett om vi ätit mat eller ej. Liina åt glass som var gudomligt god, och det vet jag för jag fick smaka av henne. 

Jag, jag tog cheesecake med färska hallon kolasås och hallonglass som var så god att jag höll på att trilla av stolen. En av dom godaste desserterna jag någonsin ätigt! 

När vi hade restaurangat (ett av mina egengjorda ord och det betyder att man ätigt på restaurang) i nästan två och en halv timme vart vi lite förvånade över hur tiden hade sprungit iväg. Stackars Bruce måste ha trott att vi tömt restaurangen på all mat, vilket i och för sig inte var så långt ifrån vad vi gjort, när jag väl ringde honom och bad om att få bli upphämtade. Upphämtade för att bli runtskjutsade en cruising sväng genom Philadelphia för att sedan hoppa av och göra nattklubbarna osäkra! 

 

(*)Märk väl hur trenden "Lilian leker kändis" fortsätter här på bloggen. 

När vi rullat in i Philadelphias mysigaste område, Old City, stannade Bruce bilen utanför restaurangen där han så vänligt utförde så många gentlemanna maner så att jag tappade räkningen. Han både öppnade min dörr(1)och räckte mig handen(2)medan han sa en trevlig fras(3). Sen stängde han min dörr(4)och efter det ledde han oss till restaurangens entré(5). Givetvis öppnade han även dörren in till restaurangen för oss(6) samtidigt som han gjorde en sån där välkommen in gest med handen(7) och så avslutade han med att säga till mig att avnjuta vår middag och att ringa honom tio minuter innan vi ville bli hämtade(8). Åtta gentlemanna saker på mindre än två minuter! Det får en Pippi Långstrump som mig att inte riktigt veta vart man ska ta vägen. 

Restaurangen jag hade valt för kvällen hette Distrito och verkade så himla bra av vad jag sett på deras hemsida. 

Och när vi väl kom in fick vi se och känna att stämningen var hur skön som helst! Det bådade gott. 

Vår kypare ville placera oss vid ett bord på övervåningen vilket betöd att vi var tvugna att ta trappen upp. Det blev ett litet orosmoment för oss båda med tanke på vinprovningen och den flytande färdkosten..

Från trappen hade man dock en fin utsikt över folk som satt och åt i gröna taxibilar. 

Väl uppe var vi glada över att vi klarat oss galant utan några fall. Och så var vi även väldigt glada över att inredningen och stämningen där uppe till och med var bättre än på nedervåningen. Wow! 

När vi blivit placerade vid vårt bord satt vi inte länge innan vi var tvungna att lämna det för att springa på toa. 

Även toaletterna höll värdsklass på både inredning och renlighet vilket fick mig att tycka om stället ännu mer. Fräscha dass är lika med fräsch mat i min lilla hjärna. Nåväl. När vi tömt blåsorna var vi redo att sätta oss ned för att beställa mer dryck. Och mat såklart. /Lilian Christer Petterson Sundevall.  

Efter vinprovningen och efter att Mr privatchaufför Bruce än en gång öppnat och stängt bildörren åt mig och fått mig att känna mig lite lagom obekvämt bortskämd åkte vi vidare. 

Givetvis hade vi färdkost. Flytande sådan med bubblor i. 

Tillbakalutad och fullkomligt bortskämd. 

"I can live with this. For sure!" /Liina 

Med bra musik på perfekt volym för oss (och med största sannolikhet lite för hög för Bruce) rullade vi mot Philadelphia där vi kom att ha en väldans trevlig restaurangupplevelse.

Minns ni vad jag fick i födelsedagspresent av Eric och Melissa när jag fyllde år i januari? Vinprovning, restaurangbesök och utgång i Philly. Och allt detta med en privatchaufför! Då min födelsedag, varje år, inträffar under vintern och eftersom vintern inte är den bästa tiden på året för ett äventyr som detta bestämde jag mig för att skjuta fram denna present till sommaren. Och så valde jag såklart också att ta med mig Liina. Bara Liina. För när allt kom omkring så hade vi båda på känn att det skulle blir roligast så. Så den tjugotredje juni vi gav alla våra beundrare lång näsa och åkte iväg själva. Själva tillsammans med chauffören Bruce som så fint passade upp på oss.  

Klockan 4 kom vår chaufför och hämtade upp hos hemma hos mig. Den första destinationen vi bar iväg till var vingården VaLa. Där skulle vi prova vin och goda ostar och annat gott som framhäver smaker och så. 

Miljön där var väldigt fin. 

Liina var också fin. 

Väl inne där vinprovningen kom att hållas var det vinigt och stämningsfullt. Precis så som man vill att det ska vara på ett vineri.  

Efter att ha signerat in oss men utan att visa legitimation, åldersnoja hej här är jag!, satte vi oss vid baren för att börja vår provning. 

Provningen drog igång med ett glas vitt. Ett glas vitt ackompanjerat med en supergod honungsgetost. 

Lilian Carl Jan Sundevall. Oh än en gång får jag ett passande tillfälle att länka till godingen från min blogg. Yippie! 

Liina var på topp! Och ju mer klunkar hon tog desto gladare blev hon. 

Efter det vita vinet var nästa vin på tur ett halvtrött. Ett vin perfekt för den som helst dricker vitt men som vill lära sig dricka rött. 

Liina som föredrar vitt tyckte att det där halvröda var bra. Personligen föredrar jag helst riktigt röda viner. Blodröda och mustiga.

Så när det här "tunga" vinet, som vinkännaren sa, porlade ur från karaffen var jag glad. 

Häll på bara, häll på! 

Efter att ha provat fem olika viner, ostar och choklader plus lite bröd och olika olivoljor var provningen som tur var över. Mycket mer hade vi inte klarat av med tanke på att kvällen var ung. 

Efter provningen fick vi gå runt och se oss omkring både inomhus och utomhus. Vi började inomhus. Inomhus där den här underbart konstiga tavlan stod lutad mot en vägg. 

Det fanns ev övervåning och på övervåningen fanns det konst! 

Utbudet var tyvärr lite pissigt. Pensionärskonst som jag brukar säga och med det menar jag oftast att det är akvareller som ser så framtvingat framskapade ut av personer som har alldeles för mycket fritid med alldeles för lite talang för kreativt skapande med pensel och färg. Nu vet jag ju inte om sådant var fallet men så såg det i alla fall ut. Ibland kanske jag är elak men bättre ärlig och ond än oärlig och falskt snäll. 

I en låda kunde man bläddra genom lite fotokonst. 

Det bästa av allt i hela galleriet var det här fotot tyckte jag. Och då kan ni kanske förstå att utbudet inte var så bra. Som tur var var vinet vi drack strålande så det vägde upp konstfloppen mer än väl! 

Innan vi gick ut för att se på vindruveodlingen satte Liina och jag oss ner i två mjuka fåtöljer för att få stopp på världen som helt plötsligt tycktes snurra på rätt så bra. Vi båda har nu en större förståelse för vinkännare som spottar ut vinet vid sina provningar. 

Utomhus var det så himla fint! Vindruverankor i långa rader. Så långt ögat nådde. 

Födelsedagsgudinnan! som jag själv valt att både Liina och Bruce skulle kalla mig under kvällen. 

På tal om Bruce. Lagom när Liina knäppte av bilden på mig som ni kan se ovan kom han, ut ur bilen som stod parkerad en bit ifrån, och bad att få ta en bild på oss båda. Snällt och omtänksamt. Och efter att den bilden var tagen tyckte vi att det var lagom att åka vidare till Philadelphia där vi hade ett reserverat bord som väntade på en resaturang jag fått valt ut. 

Liina och jag älskar att hänga. Speciellt på fredagsförkvällar. Oftast brukar vi börja med att varva ner och käka något någon stans innan vi varvar upp igen. 

Amen härreguuuud nachos igen! tänker ni nu. Men vi varierade oss lite faktiskt! För på stället vi besökte serverade dom sina nachos med krabbkött och lite sånt. Dom var goda men det finns inga nachos som slår dom på BBC Tavern. 

Efter nachostallriken tog vi en varsin sallad. Jag åt den här med fårost, nötter, äpplen och gula russin och sånt som min syster Lollo inte skulle ha gillat i sin sallad. 

Efter maten blev det det här som sött. Den smakade bara socker så jag tyckte inte om den men Liina åt mer än gärna upp den. 

När det var dags att betala fick vi heta Polka Dots på kvittot. Bartendern som serverade oss gav mig det namnet då jag hade en lila blus med vita prickar på. Det tyckte vi var lite småkul. 

Efter besöket på the Half Moon, som stället hette, fortsattes fredagskvällen med äventyr och skratt på annat håll. 

En av mina favoritbloggorskor lämnade en mycket bra kommentar angående min favorit på muséet. Musråttan. 

Jag lyckades inte riktigt lura henne med att artbestämma den lilla varelsen på egen hand så som jag gjorde när jag kallade honom för musråttan. Hon hade nämligen förklaringen på vad krabaten är för något djur. 

Everlasting:
Rymden är definitivt cool (och jag är inte det minsta partisk). Men du, är inte den där vita musråttan en hermelin? Jag har för mig att kungarnas mantlar kantades med hermelinpäls och att det är därför det är vitt med svarta prickar. Från svanstippen liksom.

Givetvis trodde jag henne fullt ut men jag var ändå tvungen att googla det för att få se och läsa mer. Gör det ni med om ni vill. Googla hermelin +mantel så kommer det upp bilder på fula gamla kungar som tror dom är något (vilket dom i och för sig också var) och annan information om just hermeliner och mantlar. 


Tack Everlasting! XOXO <--- som man skriver titt som tätt till dom man tycker om här i USA. 

Det där med att ta grabbsen på museum är kul. Det är liksom ett lek och lär äventyr för dom som vi alla uppskattar. 

Sist vi var på stadens naturhistoriska museum hade dom en ny utställning om rymden. 

Det var spännande. Och givetvis är det som allra mest spännande med saker som man inte helst ska röra men som man gärna åtminstone måste pilla på minst en gång så att Lilian måste säga nonono. 

Rymdgrejerna var coola och från och med besöket där vill nu Viggo bli en austronaut när han blir stor. 

Från rymden ner i havet. Avdelningen om snäckor är inte pojkarnas favorit direkt men den här gången kom Oliver på en kul grej man kunde göra i snäckan som nästan är lika stor som han själv. 

Dansa hula-hula! 

Givetvis sa jag nonono men jag kunde inte låta bli att klicka av några bilder på honom medan han gjorde sin dans. Det såg så kolossalt roligt ut! 

Från snäckorna vidare till play&learn rummet. 

Där har man nästan alltid chansen och möjligheten att klappa något märkligt djur. 

Den här gången var det en ödla man fick hälsa på. 

I en bur satt en annan ödla och tittade ut. Tjena mittenbena! 

Och så vidare in i djurens fantastiska värld. 

Lil'G verkade tycka det var kul att sitta i vagnen och kolla på en massa uppstoppade varelser. 

Jag vet inte varför men när jag ser dom här tre tänker jag alltid på mig och två av mina systrar. Från vänster till höger Lilian, Linnéa och Louise. 

Innan det var dags att gå var vi såklart traditionsenligt tvugna att säga adjö till den här lilla vita musråttan. Den står i en liten inglasad display och den är min absoluta favorit av alla saker på hela muséet. Mest för att han ser så kaxigt nyfiket hemlighetsfullt snäll ut. Och för att han har en brun liten svanstipp som får en att undra lite över  vad Gud tänkte när han/hon skapade just den arten. 

 

Under sista kvällen i Cape May lät vi föräldrarna till knattarna gå ut och roa sig medan vi andra hängde med kidsen. 

Kusinvitaminerna i sina m&m t-shirt som dom fått från sin Farmor. 

Till kvällsmat lagade Elisabeth flundra. Flundra som smalt i munnen. Så himla gott! 

Efter middagen blev det tårta igen! 

En morotstårta som Katie gjort. Med sjutton ljus som bildade en fyra. 

En fyra för lilla Oliver som fick blåsa ut ljus och saliv för andra gången för att fira sina fyra år här på jorden. 
Vi hade en mysig sista kväll tillsammans i den mysiga strandstaden Cape May. Tidigt på tisdagsmorgonen packade vi ihop och åkte hem igen. Nöjda och glada över vår fina långhelg tillsammans. 

Will, Katie och jag har en gemensam nämnare. 

Ingen av oss kan gå förbi en rolig hatt utan att prova den. 

Så i butiken som sålde roliga hattar hade vi att göra må ni tro! 

Vi provade hatt efter hatt och vi brast alla ut i skratt. Hatt-skratt. Det rimmar! 

Will Wonka. 

Oturligt nog kunde vi inte bestämma oss för vilka vi skulle köpa då alla var så otroligt snygga. Men men, man kan inte få allt här i världen. 

 

 

 

 

*Hattholma = internt skämt inom familjen som min mormor Anna-Lisa grundade. 

Efter lunchtid ringde Will. I det samtalet bestämde vi oss för att mötas upp och ta följe. Will, Katie och jag. 

Vi träffades på torget där jag spenderat lite av förmiddagen. 

Nästan det första vi gjorde var att gå till ett ställe för att dricka drinkar och äta ett mellanmål. 

Katie var söt som vanligt. 

Det var Will med. 

Lite så här såg barbordet ut där vi satt. 

Efter den typen av mellanmål vi hade blev vi alla tre lite extra spralliga. Som ni kanske kan se. 

Och så som ballonger är fyllda med luft var vi fyllda med energi så vi hade all världens ork att strosa runt. 

Vi strosade runt och gick i många gulliga och roliga små butiker. Utanför en butik kunde man knyta fast sin häst om man hade en häst med sig. Det var det ingen som hade så vitt jag såg, så det var nog mest för dekoration men i alla fall. 

Jag har inte riktigt koll på hur många ni är där ute som riktigt skriiiker efter blogginlägg från mig. Oavsett summan så ursäktar jag min frånvaro och till mitt försvar skyller jag på livet. Livet i sig. Underbara härliga livet som jag fyller med händelser som puttar bloggandet lite i skym undan. Men, misströsta inte. Ni kommer få se mycket av det jag gjort. Saker som vinprovning med privatchaufför som öppnar dörrar och får en sån som mig att känna mig lite lagom bortskämt obekväm plus veckans semestrandet i North (och även lite i South) Carolina till exempel. Men innan dess stannar vi kvar i Cape May lite till, där jag var för ungefär två veckor sedan. Nedan kommer jag servera er en liten minibuffé av saker man kan se på stadens gator. 

Tjing tjong vi ses snart! 

Olivers födelsedagsfirande var mycket mysigt. Under dagen åkte han på zoo och på kvällen blev det tårtkalas. 

Och eftersom Olivers födelsedag inträffade under samma veva som hummerfesten hade mamma Melissa sett till att ordna med en matchande tårta. 

O var mycket nöjd och stolt över sin tårta men allra stoltast var han över ljuset format som en fyra. 

Tänk nu är han ingen liten trea längre utan en fyra. 

Ljusen tindrade nästan lika fint som födelsedagsbarnet själv. 

Olivers Ööönskniiing! Plus att lillebror V var med på ett hörn. 

Givetvis visste han precis hur stor och vilken bit av tårtan han ville ha. 

Och generös som han var delade han givetvis med sig till oss andra också. 

Alla tyckte tårtan smakade underbart gott. Till och med tillsammans med öl. Öl på menyn på ett barnkalas. 

Will och jag satt brevid varandra medan vi avnöjt tårtan och snackade skit. 

Allison och Katie satt strax bredvid oss och dom fick oss alla att skratta med deras tårtamellantänderna skämt.

Hummertema till hundra procent. Farfar Bill hade köpt med sig lobster spillning från Maine. Tänk att humrar bajsar solrosfrön doppade i ett lager av choklad. Det var mer än vad jag visste. 
 
Nu kanske ni är nyfikna på vad Oliver fick i present. Han fick en himla massa fina och bra saker men den bästa saken fick han av sin mamma och pappa. En gitarr! En alldeles egen gitarr! Om ni nu tror att hans au pair var den som till en början övertalade honom att önska sig ett instrument och om ni nu tror att det var au pairen som sa till hans föräldrar att en gitarr är precis exakt vad Oliver verkligen önskar sig, kan jag här meddela att ni tror rätt. Tur är det väl i alla fall att alla kommer tacka mig i framtiden när Oliver står på scen och vi sitter i publiken med VIP-biljetter. Och om Oliver någon gång får problem med vad han ska säga i sina tack-tal när han vinner fina musikpriser kan jag hjälpa honom med inledningen "Jag vill börja med att tacka Lilian som ljög ihop att jag ville ha en gitarr på min fyraårsdag. Utan henne hade jag aldrig stått här, så tack". 

 

Älskade lilla skrutten Oliver är nu fyra år!

Fyra år. Det är inte illa det! Han fyllde fyra den 18e juni. Det var när vi var nere i Cape May och där kalasade vi för honom för fullt!

Kloka lilla funderare till pojke som börjar bli stor. Det har hänt mycket på mina snart 365 dagar med honom. 

Och nu när mitt år tillsammans med honom börjar lida mot sitt slut brukar jag gnugga mig själv i ögonen och tänka "hur i allsin dar kommer jag klara mig utan att ha dig i min närvaro". Lilla pojken som jag tycker om så mycket så mycket. Hur ska jag klara mig utan att han kryper upp i mitt knä för att viska saker som "abika aboka" och andra konstiga saker som är ord från vårat hemliga språk. Hur ska jag kunna klara mig utan att han tar sin lilla hand i min samtidigt som han säger "come and play with me my Lilian". Hur ska jag kunna klara mig utan att se hans lilla söta ansikte luta sig på sned för att få en godis från min byrålåda. Hur ska jag kunna klara mig utan att han titt som tätt skickar teckningar i glipan under dörren till mitt rum. Hur ska jag kunna klara mig utan att min nyvakna och övertrötta Oliver knackar på min dörr sent på kvällarna för att försäkra sig om att jag är hemma och för att han ska kunna ge mig en puss och kram god natt. Hur ska jag kunna klara mig utan att ha en arg liten pojke som tycker jag är dummast i världen som inte låter honom göra precis som han vill. Hur ska jag kunna klara mig utan att se hans glada lilla ansikte skina upp som en sol när han gjort något som han vet jag är stolt över. Hur ska jag kunna klara mig utan att ha någon som vet vilken som är min favorit dinosaurie, favorit bubble guppie, favorit baseball boll, favorit gunga i parken, favoritfilt att bygga koja av. Hur ska jag kunna klara mig utan tjat över att han inte vill gå och lägga sig och att han inte vill stiga upp. Hur ska jag kunna klara mig utan att höra hans bubblande skratt när jag gjort något lustigt. Hur ska jag kunna klara mig utan att ha en pojke som bygger mångfallt med hjärtan av play-doh till mig "just because I love you". Gud vad jag aldrig någonsin mer i hela mitt liv kommer vara au pair till världens gulligaste lilla Oliver igen. Men tur är att jag för alltid kommer att vara hans Lilian. Olivers Silly Lily som kommer följa honom genom livet i vått och torrt. ♥

 

 

 

 

Hummerfest var det ja, och det kan jag lova er att det var! 

När humrarna var kokta och hattarna var på drog vi igång stort.

Medan allt dukades fram stod Will för underhållning med sin gitarr. Stämning med stort S! 

Jag fick äran att transportera humrarna till bordet.

Eller i ärlighetens namn tog jag på mig rollen själv, för kanske lyckades jag lura någon att det var jag själv som hade tillagat dom. 

Will snodde för övrigt min kamera och tryckte av dom här korten på mig. Ibland snor Will och jag varandras kameror för att fånga varandra på våra egna minneskort. Det uppskattar vi båda oavsett hur bildresultatet blir. 

När allt var framdukat satte vi oss ner för att hugga in på hummern. (Hugga in. Hummer. Ibland är jag bara för rolig!) 

Oliver och Viggo hade på sig dom snyggaste hattarna och det säger jag förstås enbart för att jag har varit med och gjort dom. Att dom var tunga som sjutton och att man fick nackspärr av dom var det helt klart värt. Vill man vara fin får man lida pin. 

Pojkarna gillar skaldjur. Framför allt Oliver Charles, som för övrigt har en riktigt fin teknik när det kommer till att öppna dom. 

Sötaste Allison iklädd en snygg röd hummer, det ni. 

Har har ni två störtsköna lirare som stod som värdar för festen. 

Lil'G är förstås på tok för liten och pluttig för djur med skal men han tycktes ha det hyffsat bra i alla fall. 

Layton som börjar bli stora killen där emot, han kunde hugga in han. (Nu var jag så där rolig igen. Hugga in!) 

Ännu en stöldkameratagen bild av Will. 

Och för alla er som undrar om både Katie och jag fick i oss för mycket av både öl och vin är svaret kanske. 

Will wid grillwen. Barfota och allt. 

Filmstjärnesnygga Katie poserade omedvetet snyggt med sin lilla röda rackare.  

Ibland blir man nästan lite arg på henne bara för att hon är så fin. Katie alltså, inte hummern. 

Från vänster till höger. Oliver, Viggo, Eric, Gunnar och Melissa. Plus farfar i bakgrunden som springer in för att hämta något i köket. 

Hummer är verkligen någonting jag älskar. Det liksom smälter så gott i munnen! 

Will och vem nu den där andra krabaten kan tänkas vara. Låt oss kalla honom Mr Lobster. Will och Mr Lobster. 

Innan jag avslutar måste jag visa er det här. Ett flygplan tittade förbi högt högt där uppe och far och son betedde sig nästan på pricken lika dant. 

Efter ett mycket trevligt och lyckat festande med humrarna och allt härligt folk var vi alla mätta och belåtna där vi satt länge och bara njöt och pratades vid. 

Så kom vi hem och då var det dags att koka dom stackarna. 

Farmorn var förste hummerkokerskan. Stackars djur egentligen men dom får helt enkelt skylla sig själva att dom är så goda. 

Farmorn var även förste musselkokerska. Egentligen är det väl lite synd om musslorna med fast det känns inte lika svårt med dom som det gör med humrarna. Det tror jag beror på att dom inte har några ögon. Eller armar. Eller ben. Eller huvud. Eller. Vad har dom egentligen? Skal och en geléklump. 

Farfarn var lika mysig som vanligt. 

Jag gjorde farmorn sällskap i köket. Även jag iklädd en hummerhatt, precis som farfar Bill. 

Melissa körde på en annan variant. Hon satte på sig finhatten som Jag och Viggo hade pysslat ihop några dagar före. Det är en tradition för familjen att ha roliga hattar på sig när dom har sin årliga hummerfest förstår ni. 

Innan Elisabeth och jag åkte tillbaka till huset för att börja med maten tog hon med mig på en rundtur. 

Bland annat stannade vi till vid den söta lilla ministora fyren. 

Som var belägen vid ett naturreservat. 

Där kunde man läsa om djur och natur. 

Så kunde man givetvis titta på djuren och naturen också. 

Djuren och naturen i all ära men det var fyren som kammade hem mitt största intresse för den var så fin där den stod.