konstigalilian

Bloggandet från min överrasknings-välkommen-hem-till-Sverige-fest är inte slut än, men där emellan tänkte jag blogga lite om en annan fest jag var på i Söndags. Eller kalas kanske man ska säga. Jag fick nämligen äran(?) att vara clown på mina systersöner Love och Rufus barnkalas.

Dum som man är så lockar ju saker som är lite annat än vardagliga händelser mig allt för väl. Så saker som att ställa upp som clown var för mig givet. Ända tills det blev söndag och det var dags att hoppa i clowndräkten och sätta på sig sminket och den illröda lösnäsan av skumgummi. Och än lite mer tog det emot när storasyster Bettis väl gav mig förpackningen med ballonger som jag skulle knyta ballongdjur av. Ballongdjur! Hur skulle jag som aldrig någonsin hade knutigt en ballong på annat sätt än normalt för att luften ska stanna kvar i dom klara av något så avancerat som ballongdjur?!

"Det där kommer du klara av galant Lilian, det vet jag. Plus att det ligger en beskrivning hur man viker i, så detta blir lätt" typ så sa Bettis till mig. Jag såg ut som ett frågetecken samtidigt som jag med hjälp av en liten pump pumpade upp en ballong innan jag försiktigt började skruva på den smala avlånga ballongen..

Suck panik och allt möjligt. Ballongj*veln ville inte som jag ville. Och den där beskrivningen var ju helt hopplös. Från ritningens steg 1 (då ballongen bara var avlång) till steg 2 (då ballongen både fått öron, huvud och svans) hade jag ingen chans att hänga med. Lika stora problem hade Bettis och min svåger Boa. Skulle barnen bli utan ballongdjur!?!

Dumma tanke och skam den som ger sig! tänkte jag och slopade den där dumma beskrivningen på hur bindandet skulle gå till. Nej, detta skulle jag klara på frihand. Punkt.

Så jag vek och jag vek och utan att egentligen veta hur så fick jag till något som både Bettis, Boa, Love, Rufus och jag själv konstaterade var en hund. En hund! Jag hade lyckats vika en ballonghund!

Stolt som tuppen stod jag där och vek och vek. Hund efter hund, i väntan på att alla kalasbarn skulle trilla in.

Klockan 13:00 kom alla barnen och Clownen Imago hälsade dom välkomna. Jag gick in i min roll som clown hyfsat bra och barnen tycktes vara mer än nöjda. (Trots att jag lyckades skrämma vettet ur ett par av dom med mina clownmanér och min tjusiga förklädnad).

Kalaset höll toppstandard! Vi lekte, fikade, åkte ett miniatyrtåg runt samhället som syrran hyrt in, åt mat och lekte lite till. Vi hade jättekul! Tills vi kom till punkten då barnen bad mig, Clownen Imago, att vika fler ballongdjur.

"Fina hundar Imago!" hördes det från barnen. Jag var stolt och nöjd. Stolt över mig själv som lyckats klara av utmaningen att vika ballonger och nöjd över att barnen var nöjda. Men. Sen kom det...

"Kan du vika en superhjälte till mig?"
"Kan jag få en anka?"
"Oh, om han får en anka vill jag ha en som ser ut som Hulken!"

Jag kände mig värdelös med mitt futtiga hundutbud. Jag fick helt enkelt erkänna mina svaga kunskaper i ballongvikning och än en gång kunde jag i och med otacksamheten konstatera att:
Barn i dagens samhälle är aldrig nöjda ;)

Klockan 16:30 var det slut på kalaset och Love, Rufus och Clownen Imago tackade alla barn som kommit för att dom kom och för allt kul vi haft.

Snart där efter åkte Imagos smink bort och Lilian var tillbaka. Lilian med en till sak på sin meritlista. Ballongvikningskunskaper! Ja, åtminstone till den grad att jag kan vika vanskapta hundar...


Tusen tack Love och Rufus för att jag fick vara clown! Eller jag menar vadå? Jag? Clown? Nä, det var ju inte er moster som var clown. Nejnej. Det var ju Clownen Imago från Cirkus Imago som kom på besök. Att er moster Lilian var där precis innan kalaset och precis efter var ju mer av en slump. Sen får ju era kompisar tro något annat bäst dom vill. Eller hur grabbar! ;) puss /Moster Lilian