konstigalilian

Stan jag bor i har ett fint museum som jag gillar och som jag besökte för ett par veckor sedan och här kommer bilder från just det besöket.

Här har ni en Howard Pyle. Jag kan nästan höra piraterna säga "Morrr" genom att bara titta på bilden. Bra där Howard.

I ett utställningsrum hängde bland annat den här lilla pojken med knästrumpor som lyssnar på radio framför en stol som ligger ner. Jag kommer tyvärr inte ihåg konstnären till verket. Vi kan låtsas att det var en kvinna och att hon hette Margareta. Det blir bra. 

Museét är större av vad ni kommer tro med tanke på att jag tydligen inte tog så många bilder. Så här i efterhand ser jag nämligen att jag glömde bort att fota. Det beror mycket på att jag alltid lyckas leva så mycket i nuet när jag kollar på konst. Så mycket i nuet att jag helt enkelt glömmer bort att föreviga det till framtiden. 

"Så där kan väl jag också måla" tänker ni nu och därför uppmanar jag er till att göra det. Måla är kul och bra för själen så det är något jag tycker alla borde syssla med då och då. Kladda runt lite med färgen och var inte rädda för att göra fel. För det bästa med att måla är att det inte finns några fel, utan bara rätt. 

Sol vind och vatten. 

Jag tycker mig ana att det går en odödlig trend i konsthallar och den trenden är att ha en stor färgglad målning i ingenmansland (i nån entré eller trapphus eller så där det inte hänger så mycket övrig konst). Vid dessa målningar brukar jag personligen nollställa blicken när jag kommer från en utställningsal och innan jag går in till nästa utställning. Det är ett bra knep som jag bjuder på om man känner att man vill sortera lite i hjärnbalken när man tar in så mycket intryck som man gör på just konstfyllda plaster. 

Hej hej skrothäst ut och ät solmogna maskrosor med dig så att du får lite hull på kroppen. 

Det var det jag hade och bjuda på från konstmuseét. Varsågoda.