konstigalilian

Södra ChokladDroppar

I går var det skottdagen. Eller Leap Day som dom säger här.

Och om ni undrar vad jag gjorde då är svaret att jag gick på en konsert. Live at the Queen's för att se Carolina Chocolate Drops. Ett härligt och annorlunda bluegrass band som tydligen har fått mycket publicitet här i USA på senare år med en massa priser och sånt. I min mening är dom så udda och annorlunda att jag bara inte kan låta bli att tycka om dom. 

Jag gick i sällskap med bland annat Will. Will, som hade förköpt min biljett tidigare under veckan, fixade ett fint signalement så att folket i kassan skulle veta att jag var jag.

Det var mitt första besök i detta konserthuset och jag blev förtjust i det.

För det var en sån skön stämning där inne med moderna saker i en salig blandning med orginalinredning från husets byggnadsår som var någon gång i början på 1900e.Kr.

Precis innan bandet skulle börja spela smög vi oss upp på balkongavdelningen för att knycka åt oss några platser och det lyckades vi bra med.

Så vi stod och såg ner på bandet. Fast egentligen såg vi upp till dom för dom var så himla bra. Musikaliska själar som fick mig att tro att allt dom gjorde gjordes under improvisation på ren känsla fast att det egentligen är jätte tajmat, bestämt och inlärt i förväg.

Cello, banjo, fiol, munspel, flaskor, kastanjetter och Gud vet knappast vad dom hade släpat upp på scen.

Mitt upp i allt ville en sjuttitvåårig man prova min kamera då han tyckte att den var så fin och självklart fick han det.

Många kunde sitta still och njuta av musiken, andra stod upp och diggade med i rörelser medans dom njöt av den och jag var en av dom.

Efter ungefär en timme tackade bandet för sig...

..i en sorti.

Men snabbt efter kom dom givetvis tillbaka igen för att spela två bonuslåtar.

Under dom två låtarna passade vi på att gå ner för att stå så nära scenen som möjligt för jag ville så gärna veta hur allt såg ut i från det avståndet också.

Efter spelningen fick vi autografer.

Snälla Will köpte en CD till sig själv och så en till mig som vi fick signerade.

Allra gladast blev vi för killen med hängslen och dom runda glasögonens autograf för han var coolast.

Så var han rolig att prata med.

Och så hade han ett ful-roligt fotosmile. Plus att han hade en kroppshållning med framåtlutande axlar. Jag vill våga påstå att han gjorde allt för att känna sig fyrtio år äldre än vad han är. Sånt kan vara smågulligt på lustiga killar i hatt som blåser i krukor på scen. Länge leve folk med personlighet! 

Translation:
Chocolate Drops at Queen's 2/29 -12

Synd eller Tur att du glömde att det var skottdagen, vad vet jag. puss o kram HJÄRTAT. ÄLSKAR DIG/ mamma mona

Åh, vad du verkar gå på mycket fina äventyr!

Jag blir allt lite avis när jag läser detta och ser alla bilderna, ser as kul ut! :D

Mysigt o gå på konsert ! Sista bilden var skithärligt, tragiskt nog påminner han konstigt nog mycket om mig i sin kroppshållning och leende :|......pappa ? Är de du !?

Så superamerikansk du blivit som beger dig på bluegrasskonserter, och kul verkar det. Och jag tror nästan killen i hängslen är lite kär i dig.